Danne

Igår var förresten Daniel Sjölin på besök i min skola och berättade om sitt skrivande och sin kommande bok. Han berättade att han just nåtts av beskedet att hans prisbelönta debut "Oron Bror" ska makuleras för att den inte säljer överhuvudtaget. Jobbigt besked. Hans bok är inte bara svårsåld, nu ska den dessutom förstöras. Jag har själv inte läst den. Däremot har jag läst Personliga Pronomen som är en svårläst, språkligt experimentiell och otraditionell historia. Jag upplever den som jobbig, med avsaknad av flyt i språket och svårt pretentiös. När Sjölin berättar om sin syn på skrivandet och boken vill jag verkligen gilla den. Han verkar vansinnigt sympatisk och är uppenbarligen jävligt begåvad.

Personliga Pronomen kom till i ett vredesutbrott mot övriga svenska författare. Han besökte bokmässan med sin debut och tvingades av förläggaren att sitta vid ett bord för signering. Ingen kom. Sedan bjöds han till författarmiddag och hade höga förväntningar på dessa fantastiska människor som känner in så mycket av världen. Han fann en samling självupptagna narcissister som bara pratade om hur mycket de hade sålt. Han hatade hur författarna använde en berättarteknik som fick dem att framstå som goda och sympatiska människor. Sjölin ville skriva en bok där läsaren tar parti för karaktären mot författaren. Han anser själv att han lyckades med detta i de flesta kapitel. Jag är i någon mån beredd att hålla med.

Hans nästa bok behandlar, på ett skruvat Sjölin-vis, hans personliga sorg i livet. Han är väldigt mån om att påpeka att det är förbjudet att skriva in någon annans upplevelse av samma sorg. Han började koka och stamma av ilska när han pratade om Magnus Utviks försök att berätta hur han OCH hans fru kände när hon fick cancer. Han tycker att Utvik tar sig en rätt han inte har. Även om frun gett sitt godkännande.

Trots denna ilska mot författare och traditionellt berättande gör han ett så gemytligt intryck när han sitter och småmyser med just dessa traditionalister i Babel-soffan.

/Goesta

när du hör det här ljudet är det dags att vända blad.

Det börjar kännas lite gjort nu måhända. Det här konstanta ältandet. Jag försöker tänka på andra saker, skriva om andra saker. Det går sådär.

Jag har fantomsmärtor efter henne. Där hon var, förut, gör det ont.
Jag minns att jag sagt till henne att vad som än händer så har det varit värt det. Det har varit värt det jag fått. Jag håller fast vid den tanken. För det får jag inte glömma. Det har verkligen varit värt det. Trots sitt ibland brinnande ointresse för vad jag säger, tycker, tänker och gillar har hon genom sin person gjort mig bättre. Gjort mig till en bättre man. Eller pojke, om man vill. Det bästa av allt är att hon lyckades med det konststycket, som andra flickor och kvinnor försökt med, utan att anstränga sig. Bara genom sin uppenbarelse och sin självklara närhet till vad det än är hon känner, och när hon än känner det. Hon är den enda som fått mig att bråka högljutt om struntsaker. Hon är den enda jag kännt att jag vill ta ut, ta fram, och visa upp och skryta med. Jag har velat stoltsera med henne. Det tror jag aldrig hon förstod.

Jag var besviken på henne för att hon inte frågade mig mer om vad jag tyckte och tänkte hela tiden. Jag var besviken på henne för att hon ibland verkade oinresserad av så mycket som är viktigt för mig. Det fanns så mycket brister i vår relation och vissa var kanske omöjliga att fixa. Men det som alltid fanns där var hennes förmåga att få mig vilja mer med mig själv, vilja längre, tro att jag skulle orka och överleva.

Jag älskade när hon var sur för att jag var hos vänner samtidigt som hon skulle gå och lägga sig. Jag älskade att det kändes som att hon behövde mig för att ens kunna sova. Jag älskade hur hon ropade på mig med desperat röst om jag gick ifrån teven när vi såg en läskig film. Jag älskade hur hon verkade behöva mig då också. Jag älskade hur hon, trots allt, koncentrerade sig för att höra en låttext till med en artist till som hon inte ens gillade. Bara för att jag bad henne.

Jag älskade hur hon tittade på mig ibland. Som om jag var bäst. Hon gjorde aldrig det på slutet. Så en del av mig hade redan förstått.

Jag ska gnälla över detta nu. Imorgon flyttar jag. Då ska jag sluta gnälla och sitta tjock i halsen. Då är det något slags nytt kapitel. Men nu. Nu ska jag gnälla. Nu ska jag gnälla ut det sista. Inte för att jag måste. Utan för att jag vill.

Jag trodde verkligen att det var hon som behövde mig mest. Jag upplevde det så. Nu vet jag att det är precis tvärtom. Nu, när jag sover på soffan för att det är för mycket plats i sängen. Nu, när hon är någon annanstans och sover precis lika gott utan min närvaro. Nu, när jag inte längre vill bli bättre, mer eller duktigare. Nu när jag inte längre tror att jag ska orka eller överleva.

Jag ska sluta gnälla nu. Nu är jag klar. Hej då, exflickvän. Hej, digerdöden.

/Goesta

Flyr fältet

Fick SMS av exflickvännen idag. Ni vet hon som dumpade mig och krossade mitt hjärta. Just det. Hon. "tänkte bara höra när du flyttar? Hoppas du mår bra /exflickvännens namn". Jag är övertygad om att hon uppriktigt menar väl. Att hon månar om mig och strör trösterika ord kring sig de minuter vi ses eller hörs är dock bara som att vrida om kniven. Hon är beredd att trösta mig. Jag är inte ett dugg redo att ta emot hennes tröst. Jag är ju inte ens i närheten av redo att visa henne att jag tycker det här är jobbigt. Jag håller de känslorna ifrån henne.

Vad är det hon vill? Att jag ska ligga och gråta i hennes knä och säga att jag kommer att sakna henne? Att jag ska tigga på mina bara knän för att hon ska ändra sig och att hon ska klappa mig på huvudet och säga att jag säkert kommer över henne förr eller senare? Det är inte aktuellt.

På tisdag flyr jag fältet och blir inneboende i Majas stora lägenhet i Gamla Stan. En kortare eller längre stund beroende på Majas välvilja och hyresvärdens flytta-hem-vilja. Jag vet inte om det är separationsångest eller lathet som gör att jag inte packar ner mina saker. Jag måste göra det. Nu. Idag. Eller imorgon.

Igår träffade jag Robin och Anna, bland annat. Jag vill ändå nämna just dem. De är sådana människor som tvingar sig på en med en stor och varm men osentimental kram när de vet att man mår mindre bra. Vissa har det där så naturligt. När jag försöker göra likadant blir det aldrig sådär självklart och betydelsefullt. Jag är bra på andra grejer, precis som mina andra vänner. Men den där kramen är värdefull.

/Goesta

Veckans spelare

Priset går till nr 5, Goesta, för att han var på plats och spelade hela matchen trots att han fortfarande hade alkohol nog i kroppen för att söva fjortonåringar med andedräkten.

Donald drunk

Haha. Kolla hur pigga och alerta de andra är i koreografin. Kalle lyfter bara på varannat ben och sjunger. Jag tror de andra kommer att sätta sig i enrum och prata igenom hans dryckesvanor efter paraden.

/Aaron

Vilken jävla resa.

Herregud. Jag står och trängs framför scenen inne på Kulturhuset. Jag svettas så intensivt att all den öl som skvätter över mig inte märks på min redan genomblöta button down-skjorta. Jag skriker i falsett. Jag är sexton år igen. Tek och Steele står på scenen. Jag tänker på Sebastian. Det var han som introducerade mig för Smif N Wessun. Jag ser honom lite längre bort. Han ser lyrisk ut. Han ser ut som om han är på ett väckelsemöte. Jag håller för öronen en liten stund för att höra hur det egentligen låter. Det är snortight. Jag släpper och låter basen och rösterna skölja in och tvätta min hjärna. En stor svart kille bakom mig trycker ideligen ner mig mot golvet när han använder mig för att kunna trycka ifrån och hoppa högre, närmre. Jag ylar som vore det Westlife och trettonåringar det handlade om. Alla röker inne. Det är fanimig underbart.

Visst. Sean P gjorde sitt jobb excellent. Black Moon gick jag ifrån eftersom hans mikrofon var uppfuckad. Det spelade inte så stor roll. Det var Smif N Wessun det handlade om.

Efter konserten satt jag, vi, på våningen ovanför och drack och sneglade på en söt amerikanska som spelade skivor och dansade förstrött bakom sitt DJ-bord. Jag och Sebastian sökte oss ner till scenen och med tindrande ögon konstaterade vi att Sean P stod och raggade backstageligg alldeles intill oss. Sebastian sa något till honom. Jag tror det gick ut på att vi ville hänga vid deras bord. Något barnsligt fanatiskt var det i alla fall. Sean sa: "I'll see what I can do" och ägnade oss inte en tanke mer. Helt logiskt. Han hade blonda svenskor på gång.

Plötsligt är Tek och Steele där. Steele i sin skinnkeps. Han bär upp den fantastiskt bra. Det är få som klarar det. Sebastian ber att få fota sig med Steele. Det får han. Jag går fram till honom och gör någon slags tuff hiphophälsning. Jag säger: "This was amazing. You were great". Han klappar om mig och säger "You think?". "Yes." säger jag.
"Really?"
"Yes, really. It was great"
"That's good. It was hot anyway. I'm all soaked. Are you?"
"Yes. I'm soaked with sweat".

Sedan går han. Jag känner mig barnslig, töntig och lycklig.

När jag är på väg hem och letar taxi ser jag en kille med mellanöstern-ursprung i en röd liten bil. Jag vinkar till mig honom och frågar vad det kostar till Hammarbyhöjden. Han tittar på mig som om jag är dum i huvudet. Jag föreslår 100. Han är tyst men säger efter en stund 150. Jag kliver in. Han skjutsar mig hem, hittar överhuvudtaget inte någonstans, och det framgår att han jobbar natt på Arla och aldrig kör svarttaxi. Det var bara jag, i min fördomsvärld, som tog för givet. Jag hade aldrig vinkat in en svensk kille i samma bil. Han var hur trevlig som helst och spelade Ludacris hela vägen.

Idag? Klart som fan jag är risig. Men nöjd.

/Goesta

Goesta enligt Micke (i paint)

Mitt hem

Allt jag gör, gör jag för att en dag kunna bo såhär. Utan en enda väg som leder dit. Det enda sättet jag kan ta mig in till stan är med mitt propellerplan. Ibland styr min fru planet så att jag kan hoppa fallskärm. Men för det mesta säger jag hejdå på morgonen och bara flyger runt för att jag tappat intresset för allt annat.

/Aaron

Åh herre min skapare...

Igår drack jag två Red Stripe innan jag åkte hemifrån. Sedan var jag på People STHLMs underliga, och inte jätteroliga, fest för klubbarrangörer. Drack tre öl där. Gick till August och åt. Drack ett glas vin och en öl. Begav oss vidare till Disco Bravo. 5x4 cl Vodka Tonic. Tre öl. Sedan hem.

Varför redovisar jag detta? För att ni ska få en bild av hur jag mådde tre och en halv timme senare när jag gick upp för att spela fotbollsmatch vid Brommaplan. Det var inget vidare. Jag är glad att jag överlevde. Stryk med 2-1 blev det. Känns som ett bra resultat en sån här dag.

På Disco Bravo träffade jag Sverigeaktuella Hanna Flodr med vän. Fantastiskt trevligt. Känns bisarrt att jag börjat träffa bloggbekantskaper även i den kalla, verkliga världen. Känns besvärande att Hanna envisades med att dricka Ginger Ale emedan jag hällde i mig som vore det en sport. Hoppas att jag inte gjorde bort mig.
Måste också påpeka att hennes vän var exceptionellt trevlig. Trots att han inte ens har egen blogg!!

På't igen sårru inte blir rädd. Det är det enda raka. Jonatan fyller år. Ska gratulera honom. Sedan Boot Camp Clik och kopiösa mängder alkohol. Maila mig om ni kan tänka er att donera en lever framöver. Förr eller senare behöver jag den.

/Goesta

Living in oblivion

Det första jag gör när CSN-pengarna kommer är att gå till Systembolaget. Det andra jag gör är att gå till Apoteket och köpa värktabletter. Sedan är jag jävligt game igen.

Jag måste förresten klippa mig jävligt snart om jag någonsin ska börja leva det ljuva rebound-livet med tonvis av underbart vackra kvinnor omkring mig. Jag är rädd att en klippning inte tar mig så långt, i och för sig, men det är hursomhelst livsviktigt.

/Goesta

Ninja Gaiden? Nöjesguiden!

Befinner mig i något slags somnambulitet, som vanligt nuförtiden, och längtar efter alkohol, Sonic-fester och svårartad dekadens. Ska se en åtta minuter lång uppsättning av en scen jag skrivit och regisserat imorgon. På min skola, klockan 10:00. Ser fram emot det.

Har läst nya numret av Nöjesguiden och även om det är banalt att gnälla på dem ska jag göra det. Jag gillar ju ändå Nöjesguiden. Den är gratis. Den räcker längre än en tunnelbaneresa. De skriver om en hel del jag finner intressant. Problemet ligger i att den känns så slappt gjord nu. Jag får för mig att de går ett år tillbaka och kolla på förra decembernumret och tänker att "Just det. Så gjorde vi då. Vi gör samma grej. Fast nytt." eller så. Känner att de, trots att de har någon slags årssummering, kunde tjäna på mer reflekterande texter. Tänka lite mindre HÄR&NU. Jag vet, det är förbjudet att tänka mindre HÄR&NU. Förlåt för att jag skrev så.

Carl Reinholdtzon Belfrage, som jag är så förtjust i egentligen, är så särpräglad i sin stilistik och sitt uttryck att han börjar kännas tidsbunden. Eller så är han bara mindre engagerad nu och bara slöskriver "CRB-texter". Det är synd, i så fall.

Emelie Thorén kör på det råenkla och mindre sökande i texterna och är kanske den enda som känns avslappnad just nu. Jag gillar henne, plötsligt, mest.

Artikelvalen känns bara tråkiga och fantasilösa och inte alls vad jag vill ha. Det känns lite som att de riktar sig till en målgrupp som sitter och väntar på bitska påhopp och ett skönt ovanifrån elitistperspektiv. Den inställningen blir bara bra när den kommer oväntat och känslomässigt. Inte när den är halvkalkylerad och det enda väntade.

Well well... Skitsamma. Rasmus kom högt upp på listan över årets bästa svenska skivor och det var kul. "Patterns" är ruskigt bra. Bland annat.

Ja... Som sagt. Skitsamma.

/Goesta

big is beautiful

"Super Nintendo, Sega Genesis.
- When I was broke I could never picture this."

en påminnelse

På den här sidan finns radiodokumentären om Lasermannen med flera. Om ni inte redan hört dem alla är det verkligen läge att lyssna på det örat.

/Goesta

prekär situation

Jag är tillbaka i det vanliga livet med skola och nykterhet på dagtid. Det är väl ett fall framåt? Jag är tyvärr också tillbaka i den sömnlöshet som plågade mig för ett par år sedan och tvingade mig att knapra propavan varje kväll. Nu har jag sovit fem timmar sammanlagt de senaste tre nätterna. Jag har ovanpå det gått i skolan och som tur är har det varit roligt. Jag orkar verkligen inte bli sömnlösa Goesta som tar tabletter två timmar innan han önskar sova. Inte igen. Förhoppningsvis är det något övergående.

Inte blev det något Riche ikväll heller. Gratis-drinks-Aaron blev tvungen att jobba.

Ex-flickvännen var här nyss. Hon städade. Jag låg på soffan och såg sur ut. Vi pratade knappt. Sedan åkte hon. Det är vår nya relation.

/Goesta

For the sake of.. nothing

Jag och Robin fikade på Ritorno idag och hamnade mitt i en Emma Sjöberg-intervju och spontanplåtning. Vi satt mittemellan Emma och fotografen.


Tydligen går gränsen mellan den franska och engelska sidan i Montreal på skarp linje längs en gata. Ena sidan är helt amerikansk och den andra helt fransk.

Jag längtar dit. Jag längtar efter att driva fransmännen ur staden. Jag ska köpa sandsäckar och täppa igen gatorna varje natt. De ska inte tro att de är ensamma om att vilja seperera. Om det är något krig jag skulle kunna skratta mig igenom och slåss för mitt liv, utan att jag egentligen bryr mig, så är det att köra fransmännen ur Montreal. It's a once in a lifetime thing. Tänk hur fint vi kommer att ha det, de första dagarna innan kriget brutit ut på riktigt:

Jag och en Irländsk sprängexpert med humöret på rätt sida staplar sandsäck efter sandsäck. Han skrattar och jag förstår varför. En förbipassarende undrar vad vi gör.

-Something that should've been done a long time ago, svarar jag.

Irländaren flinar lite, på väg efter nästa sandsäck och en framtid utan gränser. En timme senare,

-Alright, i think we're done fer tonight, the sun won't wait much longer, säger han, med händerna i sidan och blickandes uppåt våran 5 meter höga nygjorda stadsgräns. Vi har svurit att bara slåss med ädla vapen, som gevär, revolvrar och oklanderliga argument.


/Aaron

Julie Andrews och Zamba

Zamba - The True Story of the Greatest Lion That Ever Lived

/Aaron

fuck you all

Jag är livrädd för att återgå till normalitet nu. Upp på morgonen och gå till skolan. Umgås med klasskamrater. Sova på nätterna. Vara nykter. Allt det där skrämmer mig. Jag orkar inte gå och lägga mig, än mindre ställa klockan och gå upp eller sitta och kallprata i vår sunkiga lunchrestaurang. Jag fixar inte att sitta där och låtsas att jag repar mig. Jag måste erkänna för mig själv att det är åt helvete. Jag måste erkänna för mig själv att jag tycker jävligt synd om mig själv och väntar på att någon ska kliva fram och säga att det bara var på skoj, att det bara var ett test som jag klarade med bravur och att det nu kan bli vanligt igen, det gamla trygga vanliga.

Det är inte så mycket det att jag är ledsen och upprörd.

Det handlar mer om att jag skulle vilja förlänga den här ansvarslösa gnällveckan till ett ansvarslöst gnällår. Jag orkar inte, klarar inte, att vara vanlig, duktig och seriös. Jag klarar det en stund då och då. Men inte hela dagar. Inte ännu.

Jag vill inte ha mina klasskamraters medlidande miner och lagom engagerade uppmuntran. Jag vill inte vara den där killen. Jag vill vara han som går vinnande ur detta, han som mår bättre än hon, han som slår sig fri från något stagnerat för att hitta nya värden i världen. Jag vill vara han som tjänar på detta. Jag vill vara han som säger "Jo, det är klart att det är jobbigt, men det var ändå bra att det blev såhär".

Jag är inte han.

Jag är han som sitter och bloggar selfpity som om det vore en sport. Jag är han som hoppas på en emotionell vändning lika sannolik som en lottovinst. Jag är han som verkligen vill att ni ska tycka synd om mig. Jag är också han som inte ens vill att ni ska läsa detta. Jag är han som kommunicerar detta i text för att slippa känna det. Jag är han som gör det till ett skrivuppdrag istället för en personlig sorg. Jag är han som sitter och huttrar till Kristoffer Åströms cover av "Always on my mind". Jag är han som tycker att texten handlar om mig. Han är jag.


Jag vet inte vad.... Jag vet inte vem jag försöker lura. Sluta läs här. Gör något roligare.

/Goesta

All New Goesta ep. 2: pank, nykter och kräkfärdig

Nu har jag nyktrat till. Nu, efter en vecka av konstant drickande, en hel del ångestryckningar, ett obefintligt födointag och idel bakfylleångest. Jag mår fortfarande jävligt risigt för den som undrar. Jag berättade för mamma idag att jag blivit dumpad. Det var första gången jag varit nära att börja gråta när jag pratat om det eller tänkt på det. Mammor har kanske den effekten att murarna faller och fasaden krackelerar (shit, vilket slitet uttryck).

Jag har druckit upp alla mina slantar. Kommande vecka blir en kamp för överlevnad. Får se om jag har råd med mat och cigaretter. Kanske ska börja sälja mig på nätet.

Igår var jag, Aaron, Andreas och Sebastian hemma hos Maja. Massor av söta flickor, inklusive Zanraff, var där.
Sedan skildes vi åt och jag och pojkarna gick till Marie Laveau. Jag hade mycket trevligt men tappade lusten rätt snabbt. Antagligen för att pengarna och alkoholen tog slut. Lite också för att den enda flickan som tittade på mig på det där sättet var ett huvud längre än jag. Det håller ju inte. Åkte hem och däckade på soffan till Seinfeld istället.

Jag har varit nära att kräkas i tre dagar nu. Till och med stått vid toaletten, redo att möta Mr Vomit. Vet inte vad det beror på.

Imorgon ska jag gå till skolan och i och med måndagens infallande ska jag sluta gnällblogga och börja blogga om relevanta saker istället. Blir mycket samhällskritik och politisk satir framöver. Yeah, right.

/Goesta

Snabbt

Jag skriver hur snabbt som helst på ett tangentbord. Om jag tittar ner på fingrarna medans jag skriver fattar jag inte att det är jag. Jag kan till och med bestämma takten, lyfta på högerhanden och stöta in de bokstäver jag vill medans vänsterhanden håller en jämn och perfekt rytm. Jag vill åka runt i skolor och ha uppvisningar och gå ut ur aulan och råka höra över axeln hur kidsen inte förstår hur jag bar mig åt.

/Aaron

the cold can't kill me.

Jag är förkyld. Lite febrig. Nariga vinterläppar som låter när de möts. Snor som vill breda ut sig över hela ansiktet. Ledvärk. Min kropp behöver vila. Det sista mitt huvud och mitt hjärta och min själ vill är att sitta ensam hemma, i vår lägenhet, och vila mig frisk. Jag trotsar febern. Jag ska dricka. Måste dricka. Varje dag. I resten av mitt liv. Eller åtminstone idag.

På min playlist:

No Diggity - Blackstreet feat. Dr Dre
Busride & Carsick - David Fridlund
Fan, Fan, Fan - Thåström
Cry me a river - Justin Timberlake
Quiet - Lil Kim feat. The Game

När jag klär av mig mysbyxorna, duschar och tar på mig rena kläder och dyrt luktagott känns det plötsligt som om jag är närmre rehabilitering än innan. Det är inte dumt.

Ska börja tvätta mig med stålull och ägna mig åt självsvält. Allt för att ni ska tycka synd om mig.

/Goesta

I en annan mans säng.

Eftersom flickvännen, förlåt, exflickvännen eventuellt skulle sova hemma i natt begav jag mig till Sebastian när det började bli dags att åka hem. Sebastian bjöd på varm o'boy och lät mig titta på Scrubs och Conan O'Brien. Han sov på kuddar på golvet och upplät sin säng åt mig. Han är snäll, den gossen.

Jag sover förresten på soffan här hemma. Jag klarar inte av att ligga ensam i sängen. Så nu använder varken jag eller hon, som är hos sina föräldrar istället, sovrummet. Underligt.

Andreas och Sebastian hällde i mig vin och bjöd mig på Alkaholiks på Mondo i tisdags. Alkaholiks var markant sämre än när jag såg dem på Daily's för några år sedan (då med Ison & Fille som osignat förband). Men Alkaholiks var inte det viktiga i alla fall. Det viktiga var drickandet. Det gick väldigt bra.

Igår bjöd Aaron med mig till Riche och vi drack gratis vodkadrinkar som om det inte fanns någon morgondag. Fram till 22.00 vill säga, sedan gällde inte drinkbiljetterna längre. Det var ändå vansinnigt trevligt. Såg åtskilliga flickor som utstrålar både det där supersmarta och det superläckra. Insåg att jag faktiskt skulle kunna följa med dem hem utan att begå någon synd. Det är en ny situation. Jag valde ändå Sebastian och risken stor att jag kommer välja honom en lång stund framöver. Jag ska lägga ner flickbranschen. It's not for me.

Andres Lokko är en het jävla fox som tar över ett rum på samma sätt som en spektakulär byst kan korrumpera ens sinne på en söndageftermiddag. Jag kunde inte sluta titta. Väntade hela tiden på att han skulle komma fram och säga "Tjena Goesta. Ska du med på en cigg?". Han gjorde aldrig det.

Nu är jag febrig och snorig som ett dagisbarn. Det är en sån vecka. Jag kommer antagligen bli påkörd till helgen också. I så fall vill jag att Andreas får ärva min Offside-samling. Resten kan ni slänga.

...för övrigt - Jag gillar ju verkligen Virtanens blogg, och särskilt hans självömkande, rotande, litenhetstexter. Men inte fan är det material nog för en bok? Jag menar, han är ju en sämre stilist än jag och avslöjar mindre än jag. Bonniers, var fan håller ni hus?

/Goesta

Bild från boken
Zamba - The True Story of the Greatest Lion That Ever Lived



Jag ska till Montreal och inte Toronto förresten. Jag och Robin träffade en gubbe i den nyonblåa rökrutan på Dova's igår. Han hade jobbat 3 år som snickare i Montreal och sa att om Toronto var muskler och pengar, så levde fortfarande 200 års motsättningar kvar i högsta grad mellan den franska och engelska sidan av Montreal. De fransktalande säger att de inte kan engelska. Område bredvid område är helt skilda från varandra. En stadsdel som ser ut som 20-talets New York ligger vägg i vägg med ett område som är en blandning av New Orleans och London. Montreal känns som ett motsägelsefullt land ihoptryckt i en enda stad. Varje stadsdel är en egen stad, till utseendet och sättet att ta plats.

Om man bor och jobbar 3 år i Kanada får man ett permanent work permit. 2 år senare blir man medborgare och får rösträtt och fritt inträde till USA på livstid. Häng med Goesta. Vi skulle faktiskt till Montreal redan år 2000 innan vi blev hejdade av ditt nya jobb. Du skulle utan problem få ett jobb inom Canadiens organisation och jobba dig upp till en plats i laget, och jag kommer dra in sjukt mycket pengar på hästar och kort.

/Aaron

Tack Hanna Flodr för tröstbesöket. Det var omtänksamt.

Tack alla mina vänner för att ni är snälla. Tack Isobel för att du är så vansinnigt snäll. Tack SB för "Sleep the clock around". Den fungerar. Och tack för all annan oförtjänt sympati ni ger mig.

Jag ska bli otroligt full nu. Det är den enda vägen som finns. Och för det tackar jag Andreas och Sebastian.

/Goesta

Lång dags färd mot natt...

Som för att manifestera jävlighetens närvaro pissar den första snöslasken ner utanför mitt fönster. Borde ha väntat mig det.

Det som fick mig att glömma verkligheten en kort stund var "God morgon alla barn" på SVT. Måste vara det bästa de gjort någonsin.

När man mår dåligt, det vill säga inget vidare eller direkt jävla uselt, börjar man automatiskt tvångskonsumera musik som vore det heroin. Det bara händer. En låt till, en låt till, en låt till i oändlighet. Fan vet om det gör saken bättre eller sämre. Alla låtar handlar ju om att bli lämnad. En låt till.

/Goesta

All new Goesta!

Idag var det mörkt. Idag var det kallt. Idag är det fotbollsgalan. Idag har jag nödboxershorts för att jag inte hunnit tvätta. Idag ska jag äta snabbmat. Idag gjorde min flickvän slut. Så kan det gå.

Så... Om du är min vän - Ring inte. Jag vill inte prata om det. Om du har en tom, billig, lägenhet att hyra ut. Maila. Om du tror att jag vill prata om det egentligen men bara säger att jag inte vill prata om det - Think again. Jag vill inte prata om det. Jag säger till när och om jag vill prata om det och i vilken utsträckning.

/Goesta

Årets låt

Dagens låt? Fuck it. Årets låt är April & May med David Fridlund.

...för övrigt är det skitsvårt att skriva Marie Laveau i sms. Blir fel varje gång.

/Goesta

Lama?

Jag hittade den här bilden på internet nyss. Är det lamor? Jag trodde inte att deras huvuden såg ut sådär. Nu vill jag ha en mini-lama hemma. Helst den till vänster på bilden.

/Aaron

VM-låten!

Frågan var egentligen om jag skulle föreslå Millencolin, Le Sport eller Moneybrother. Jag hade också bestämt mig för The Sounds, hör å häpna, en kort stund. Svaret blev ändå till slut Ceasar's (Palace). Deras pubertalstöriga melodipoppunk skulle fungera utmärkt. Dessutom har de, om än väldigt avlägsen, en liten ångest i låtarna som skulle passa bra. Jag vill också att låten ska vara på svenska. Jag är övertygad om att det skulle bli enormt bra och dessutom tilltala tillräckligt många. Jag är helt säker på min sak. Nu återstår bara en intensiv kampanj för att de ska iklä sig rollen. Någon som har Jocko Apas nummer?

/Goesta

Den enda stjärnan här är jag.

Såg Idol igår. Jag ska inte recensera artisterna, oroa er inte. Jag tycker bara att en grej är jävligt obehaglig. En grej som stör mig, som säger så mycket om vår tid, som är så irriterande. Jag har, som alla andra, en lite romantiserad bild av musikvärlden och popmusiken och allt det där. För mig är inte Idol ett program som besvärar. Det är trots allt 17-åringar som vill bli Usher och Aguilera, som vill sjunga på finlandsbåtar, i karaokebarer och hänga med Rhapsody in Rock-gänget. Det som stör mig är det som bryter av mot detta. Ja, jag pratar om Sebastian. Ha den vilde, charmige killen med farligt androgyna danssteg. Gud, han är verkligen sig själv, säger de. Han tillåts representera äkthet och genuinitet i Idol. Han påstås vara sprungen ur samma energi som Jagger och Bowie och de andra stora. Det är det som stör mig.

Jag har inga problem med tribaltatuerade dokukillar med dyrblekta jeans och tanktops.

Jag har inga problem med Michael Jackson-hysteriska semibögar som verkligen vill sjunga och dansa.

Jag har definitivt problem med JC-killar som kryddar med en second hand-halsduk och plötsligt representerar det rebelliska och fria. Sebastian är inte Mick Jagger, inte David Bowie, inte Pete Doherty, inte ens The Sounds-Maja. Han är en dokukille i cheap monday-jeans. Ingenting annat.

Den stora anledningen till att jag blev så upprörd var hans framförande av Life on Mars. Och reaktionerna på den. Där talades det om äkthet, om trovärdigt uttryck, om Sebastians närhet till Bowies brittiska arrogans. Jag kräks, och därför är jag arg. Jag tycker inte det är okej. Men det är där vi hamnat, dit vi kommit. Att rocka i Idol är den nya äkta rocken. Att stå i replokal och skriva egna låtar och försöka göra en bra skiva är gammal skåpmat. Tydligen.

Jag ska avsätta ett par tusen till nästa telefonräkning. Jag ska ringa varje vecka och rösta skiten ur mig. På alla. Utom sprätt-Sebbe.

(För övrigt är det helt sjukt hur de står och säljer sig till kameran när de vill att vi ska ringa och rösta. Kåt-lolitor hela bunten när de vill ha röster. Är det vad som funkar bäst?)

/Goesta

qwertyuiop

Fredagar är min bakfulla dag. Alltid mår jag som jag förtjänar. Alltid förtjänar jag smärta, illamående, yrsel och huvudvärk. Bläddrar i Expressen Fredag och ser Paris Hilton på vimmelbild efter vimmelbild. Jag förstår inte hur hon orkar. Blir hon såhär bakfull? Hon brukar ju uppenbarligen vara hyfsat full när hon är ute.

Fick Expressen-nöjes-TV-nyheter-inslag om The Tonight Show mailat till mig. De intervjuade ju oss om klubben och nu har det tydligen sänts. Reportern var en hyvens kille som tidigare jobbat på fyran, enligt egen utsago. Reportaget var mycket kort, fullt förståeligt, och på mediegymnasienivå. Mycket dåligt. Jag upptäckte också, igen, hur ful jag är på rörlig bild. Det vill säga i verkligheten också. Fan. Lyckligtvis har deras nya kanal sannolikt inte en enda tittare.

Annars? Jag håller på att dö.


/Goesta

Halvvägs i praktiken

Försov mig till praktikten. Blev mycket fullare än vad jag hade tänkt mig igår. Drack "En blå drink" och sen en juicekoncentrat-drink. Hur kan man rekommendera en fruktdrink och sen få den att smaka juicekoncentrat?? Full blev jag i alla fall. Åkte taxi hem med en väldigt tjock chaufför som gjorde ett "EUHHHEUU" ljud varje gång han skulle säga något. Jag gav honom bra dricks.

Nu är ett nytt bokomslag på ingång. Jag sa till min chef att det förra var övermåligt mig. Han log samtyckande och föreslog att jag skulle göra ett annat istället. Chanserna radar upp sig.

Jag fixade skyltar till deras monter på Matmässan i Älvsjö hela dagen igår. När jag var klar åkte jag och försäljningschefen dit och monterade upp montern. På matmässan är hälften av alla montrar sprit och vin montrar. Jag tycker om det. Så fort det finns en ursäkt att slänga in alkohol i bilden tas den på största allvar.

/Aaron

En karl som heter Lilian?

Han delar namn med en svensk prinsessa, han har varit en av de bästa backarna i världen i snart tio år och sedan en fransk politiker sa att alla invandrade och svarta spelare inte ens kan nationalsången har han skrikit sig igenom texten vid varje landskamp. Han är något så ovanligt som en mycket engagerad och åsiktsstinn fotbollsspelare. Nu har han gått hårt åt Sarkozys uttalanden om förortsungdomarna som "slödder". Han markerar och talar om att han tar det personligt. Att Sarkozy inte har en aning om vad som ligger till grund för frustrationen. Thuram är förbannad och välformulerad. Till råga på allt är han det i den svettiga efter-matchen-intervjun i den mixade zonen. (Vad är det för jävla uttryck? Varför får vi alltid så mycket metajournalistik? mixed zone är det mest använda begreppet i svensk sportjournalistik.)

Jag har alltid varit imponerad av Thuram. På och utanför planen. Har svårt att se svenska lirare göra liknande, begåvade, kritiska, vassa, uttalanden. Thuram for president.

/Goesta

novellpsykos

Har nu, på rekordtid, läst och skrivit ned konstruktiv kritik på åtta noveller som mina kära klasskamrater skrivit. Vi har textsamtal hela dagen och emedan jag ser fram emot det känner jag lite skuld för att jag lagt så liten tid på deras texter. Det mest frustrerande är att den absolut yngsta som kom in på utbildningen, en liten 18-årig tjej från Boden, sannolikt skriver bäst av oss allihop. Bättre än jag, bättre än de som är äldre än jag, bättre än de som är yngre än jag. Om jag hade haft hennes förmåga vid den åldern hade jag varit invald i akademien vi det här laget. Jag önskar jag hade en så naturlig relation till skrivandet. Tur att hon är snäll. Annars skulle jag hatat henne.

Hörde Åke Green i HD idag. En stund i alla fall. Hans uttalanden om homosexuella som en cancersvulst på samhällskroppen (eller hur det nu var) är naturligtvis både människofientliga och vedervärdiga. Jag är nog lite lagd åt det hållet att han ändå borde få framföra dem. Vi måste ha plats för idiotiska bakåtsträvare under yttrandefrihetsförordningen. Likväl som vi måste ha plats för genialiska framåtskridare. Jag är lite inne på en smärtsamt fri yttrandefrihet. Jag tror inte att den är samhällsfarlig i sig. Även om den kan göra våldsamt ont.

Läste en DN-krönika om bristen på provocerande kulturuttryck. Niklas Wahllöf (??) tog engelska och franska uttryck som goda exempel och hänvisade undantagslöst till tidningsartiklar från båda länderna. Om det nu är där provokationerna ska finnas kan han ju gott skriva en passionerad hat-hot-förakt-provokationstext själv istället för att skriva en jävligt förutsägbar och indignerad skitkrönika om hur trist det är i Sverige. Mongo.

/Goesta

Bra jobb

Bokomslaget var inte meningen. Min chef fick hybris.

Idag är jag den praktikanten jag vill vara. Sprätter upp ramar och kopierar diplom. Klipper och klistrar remsor till utställningsmontrar och pratar med damerna i fikarummet. Jag blev orolig där ett tag.

Jag ska tillägga att jag inte alls fick fria händer med omslaget, utan skulle göra om ett fult omslag med rätt hopplösa bilder till ett snyggt. Ett tag hade jag ett underbart på gång. Det var en bild på en småfet dam i fula kläder, som i en grå bakgrund tittade ner i marken medans hennes häst hade rivit ett hinder. "Lär känna din häst". Jag gillade det, men inte mina medarbetare.

Jag ska nog spela Lasergames själv efter jobbet och skjuta ner 13-åringar. Jag tänker inte ta någon hänsyn.


/Aaron

VM-Låten 2006

Såg musikbyrån och måste hålla med om att det verkligen saknas svenska fotbollslåtar av relativt hög kvalité. "Mera Mål" av Markoolio tillhör tragiskt nog en av de svängigare varianterna. "Xplodera" med Staffan Hellstrand tillhör de mest svårylade läktarrefrängerna någonsin. "Vi ska till VM" med Magnus Uggla var som väntat riktigt usel. "Ciao Ciao Italia" hade sin charm men var kanske inte den VM-dänga vi drömt om. "När vi gräver guld i USA" känns som den bästa av låtarna. Kanske för att den inte har någon öhhhööhhhööhhhööhhööö-refräng. Antagligen bara för att låten förknippas med något oerhört fint.

Britterna kan, sa de i Musikbyrån och tog några exempel. Jag, som har en vinylsingel med Liverpool FC årgång sisådär 82 vet att det inte alltid blir bra. "Hail to the KOP" ylar de och det är förstås rörande. Det låter vansinnigt illa dock.

Jag utlyser en bloggduell.
Vem kommer med det överlägset bästa förslaget om den artist som kan göra den bästa, mest fantastiska VM-låten. Den ska vara kvalitativ, sammansvetsande och motiverande, som jag ser det. Jag förväntar mig att Aaron, "SB" och Isobel kommer med välmotiverade förslag. Jag välkomnar alla andras också. Undertecknad återkommer i frågan med ett genomtänkt namn och motivering.

...för övrigt gillade jag "Brolin, Brolin" (på Jolene, Jolene) med Helt Apropå-gänget(??)....

/Goesta

Första halvlek, tilläggstid

Snabb rapport från den fotbollsmatch som är mitt liv. Zlatan är avstängd. Jag skapar inga chanser alls. Jag är Jonny Rödlund ensam på mittfältet. Jag är Håkan Söderstierna vid inkastet. Jag är Alexander Östlund i uppspelsfasen. Hur jag än vänder och vrider på det, vad jag än tar mig till, så är Nesta och Staam där och tar bollen och initiativet ifrån mig. Retfullt enkelt. Jag är Paul Gascoine på en julfest. Jag är Moses Nsubuga ensam på topp. Efter olyckan.

/Goesta

Lär känna din häst

- Gör 1000 kopior på den här stencilen... sen kan du typ dricka kaffe
- Ska bli, chefen!

Ahh.. Praktik. Som jag har längtat. En inblick i yrkeslivet på ett bokförlag, fast utan pressen de anställda har. En semester.

Förutom en sak. Han bad mig inte alls göra 1000 kopior av en stencil.

Han bad mig göra ett motherfucking bokomslag som ska gå i tryck.
I Quark XPress som jag knappt har arbetat i.

Nu sitter jag här. Skakandes utan idéer. Kul. Praktik my ass.

/Aaron

Du kan vara vinter

Det jag verkligen inte förstår, är hur man år efter år kan rygga sig mot något oundviklig. Det blir alltid vinter, det finns ingen anledning att vara besviken. Fan se miraklet i att när jorden vänder sig lite i vinkel mot solen, så fryser allt på en gång och det börjar falla kristaller från himlen.

Förra vintern besökte tre män från Sri Lanka min mammas jobb under några veckor. När de anlände var marken fortfarande bar. Besvikna blev de försäkrade om att snön kommer. Men tiden gick, resan hem närmade sig och männen började misströsta. Tills en dag. Det rapporterades vid lunchtid på väderleksrapporten att ett kraftigt snöfall var på ingång det närmaste dygnet. De pratade ivrigt med varandra resten av dagen, fulla av förväntan. De skulle bevittna något magiskt. De somnade in, och väcktes i ett hav av snö. Hela Sverige var täckt av kristaller. I ett lyckorus som varade vistelsen ut hade de väldigt svårt att koncentrera sig på någonting annat än att stirra ut genom fönstret. Hela deras världsbild var förändrad.

Visst, självklart hade de sett fotografier på snö. Men att verkligen bevittna med egna ögon hur ett helt landskap förändrats från en brungrå sörja till ett vitt lysande paradis, som de själva fritt kunde vandra omkring i, gjorde fotografierna lika nära sanningen som en teckning på ett förhistoriskt djur.

Vintern är enorm. Vi lever på ett jordklot, inte på en fläck. Att något kallas exotiskt är för att det är en extrem skillnad mot någonting annat. Våran lott blev att födas på en plats där allt fryser till is en gång om året. Andra föds i Stilla Havet och har skynken och spjut. Sluta klaga på jorden.


/Aaron

Det var alldeles nyss. Inte ett dugg länge sedan. Alldeles nyss var det varmt och skönt och solen smekte oss dagarna i ända. Det var regn också. Men vi gick aldrig ut i jacka och halsduk. Det var grönt i alla fall. Och solen smekte oss i alla fall en stund, ibland. Nu är det bedrövligt. Mörkt, outsägligt trist, döende. Ett hån mot allt som lever. Den blomstertid nu kommer känns som en nidvisa från tidigare generationer. Folk längtar efter snö säger de. Hellre snö än detta. Klart och kallt. Det är inte så dumt. Hellre sol och snö och kyla. Dra åt helvete. Jag vill behålla varje plusgrad som finns. Jag vill hellre leva i brun lövslask och fyra till fem plusgrader hela vintern än att tvingas stå och huttra med förfrusna fötter på en utomhusperrong med ett cigarettfilter fastfruset mellan isnariga läppar. Jag klarar inte det. Jag hatar vädret vi har nu. Men jag klarar inte riktig vinter.

Jag fyller år i slutet av april. Då brukar våren komma. Det är jävligt långt till min födelsedag.

/Goesta

Laxsnittar:

Ikväll måste jag se på God morgon alla barn på SVT 1 klockan 20:00. Det verkar vara underbart bra.

Som så ofta annars måste ni läsa Virtanen. Han är fantastisk när han blir sådär.

Läs gärna den nya, hemliga, bloggen "Kommer hem och är snäll" och berätta för mig vem som ligger bakom. Jag får många besökare därifrån trots att bloggen är alldeles ny. Namnet kommer från en utmärkt novell av Lars Ahlin, tror jag.

/Goesta

fokus förskjuts

Saker och ting förändras när man närmar sig vuxen ålder. Som jag upplever det förskjuts fokus alltmer till den egna personen istället för att fokusera på allt runtomkring. Om jag hamnade i trubbel eller råkade illa ut för tio år sedan blev folk ledsna och oroade för mig. Engagerade i mitt problem och alltigenom omtänksamma. Nu sitter vi alla på så mycket egen skit, jobb, ångest, räkningar, tvättider och verklighetsflykter att vi inte riktigt kan känna lika starkt för våra nära. Även om vi älskar våra vänner och fränder genuint och äkta tycks det allt mer handla om en oro över sin egna situation. Om jag hamnar i trubbel eller råkar illa ut idag är det mer som om omgivningen känner att det är jobbigt och besvärligt för att de belastas med ännu ett problem i sitt liv. Jag känner inte såhär för att jag tyckt mig utsatt eller sviken. Jag känner såhär för att det är min reaktion. Oftare och oftare. Det är osmakligt.

/Goesta

En text ni kunde varit utan

Igår var jag på Marie Lavaeu. Det var trevligt. Idag är jag bakfull. Det är otrevligt.

Min mor är på besök från Härnösand. Det är trevligt, trots bakfyllan. Jag älskar min mamma. Alldeles snart ska jag gå till affären och handla. Tanken är att jag skall svänga ihop någon slags kycklinggryta till mamma och flickvän. Flickvännen ska bege sig till en inflyttningsfest och jag och min kära mamma ska titta på video och äta kex med brieost, tror jag. Till det dricker vi lättöl.

Jag har huvudvärk.

Låtar som ni ska lyssna på när ni förfestar ikväll:
Robbie Williams "Tripping", All Saints "Bootie Call", Baby Bash "Monstermash", Billy Bragg "New England", C-N-N "Bloody Money" och Three Six Mafia "Stay Fly". Ok? Ok? Ok? Ok?

/Goesta

"Nu drar vi in några extra spänn på pinnvåldtäkten!"

Att Aftonbladet väljer att ta ställning mot våldtäkter genom sin "Vita bandet"-kampanj är modigt. Snacka om att våga sticka ut hakan. Jag undrar bara vad de sagt till sina skribenter för att skriva sånt kvalificerat skitsnack som de tvingats (?) göra. Belinda Olsson skriver om våldtäkterna och tycker att det absolut viktigaste i kampen mot överfallsvåldtäkterna är att ta på sig Aftonbladets nya reklamsnöre.

"Framförallt tycker jag att vi ska sätta på oss det Vita bandet som Aftonbladet uppmanar till i dag. Som en markering mot brottet våldtäkt."
Det är vad vi FRAMFÖR ALLT ska göra i kampen mot våldtäktsmännen. Allt annat kommer i andra hand. Skönt. Då kan vi sitta hemma med våra vita band och känna att vi gjort vårt.

Ronnie Sandahl fortsätter reklamtexten:
"Men vi snubbar är lika förbannade som tjejerna. Vi är människor och vi har fått nog. Vi har fått så jävla nog man bara kan. Utnyttja det. Använd oss i kampen. Vi kan faktiskt annat än att spika upp hyllor och våldta 14-åringar. Och vi är ganska många. Jag ansluter mig nu." skriver Ronnie. Låter som att han har något stort på gång. Nästa mening är som följer: "Det vita bandet på kavajslaget, det är mitt stridsrop."

Strongt, Ronnie. Jävligt strongt. Fan vet om inte Aftonbladets annonsavdelning spökskrivit åt imbecillerna i kolumnistgarderoben. För så här horiga texter ska de väl inte behöva skriva? Grattis Anders Gerdin. Nu kan ni sälja några extra tidningar där olika kändisar "sätter hårt mot hårt" och kladdar på det vita Aftonbladet-snöret.

/Goesta

En man att älska

Jag fortsätter med homoerotiken här på Det Ljuva Livet.

Om jag skulle gifta mig med valfri man skulle jag inte välja den pojkaktige Depp, den spjuveraktige Pitt eller den utåtagerande Sean Penn.
Jag skulle gifta mig med John C Reilly. Tjejer dras inte till sådana som han. Världen skulle vara bättre om de gjorde det. Jävla skittjejer.

/Goesta

Politisk misshandel

Ibland slås mina ben omkull. Det är när världen kommer till mig. När allt det där jag struntar i och tränger bort till vardags plötsligt kommer över mig med full kraft. Jag pratar inte om dödsångest, längtan efter pappa, leverkurr eller mina personliga misslyckanden. Jag pratar om när hela den här grejen med den politiska apparaten trycker in sitt vassa finger i mitt lättpenetrerade öga. Jag tror det beror på att jag varit ledig och sett lite för mycket av sossarnas kongress, lite för många Lennart Persson-debatter på en direkt utvecklingsstörd nivå, lite för många mail till Linda Skugges blogg om att vi måste införa spöstraff och och ta bort alla bidrag i samhället.

Jag var en världsförbättrare när jag var ung. Jag trodde på en förändring av samhället, kollektivets kraft, människans goda vilja och så småningom en nödvändig revolution. Jag exploderade i ilska av orättvisorna. Jag hade ett sådant genuint engagemang. Jag trodde att allt var möjligt.

Så här är det ju för väldigt många 15-åringar och 16-åringar. Sedan kvävs all den här viljan av verklighetens betvingande inskolning i det individuellt inriktade every man for himself-livet som man måste klara av att leva. Som är en förutsättning för att få ett jobb och en lägenhet och att skaffa mat för dagen och allt det här. Jag gnäller inte egentligen. Det livet är också okej. Jag börjar bli duktig på det. Jag trivs rätt bra. Problemet är bara att denna explosion av ilska mot orätt och orättfärdig fortfarande finns långt långt långt långt där inne i mig. Den kvävs varje gång av de mekanismer som håller mig vid liv. Sedan kommer de där gångerna när du inte står emot längre och du blir så frustrerad så att du skulle vilja döda den där jävla nyliberala sprätten som tror att skolan blir bättre av betyg från att ungarna är typ två år gamla och dessutom påstår att de som jobbar i skolan tycker att detta är en bra idé. (Bara de lata, uttråkade, uppgivna gubbarna i femtioårsåldern tror på betyg från småskoleålder. Alla ambitiösa, omtyckta, duktiga lärare vet att det bara gör saken värre. And that I know. I know this.) Och där kommer så den där inre explosionen och alla dessa känslor kommer upp och gör mig besviken på mig själv och det universum i vilket jag lever och sedan röker jag två cigg och sätter på mer kaffe och plötsligt är allt bra igen och jag kan fortsätta leva.

En människa som lyckas vara politisk utan att gå sönder och utan att tränga bort allt är den briljanta Jenny. Henne lär jag mig saker av varje dag. Hon är tamigfan public service. Läs henne.

/Goesta

How to rob

First off, fuck your bitch and the click you claim, Some people tell me that I need help, some people can fuck off and go to hell, I used to hump my pillow at night, I'm still independent 'cause Jive couldn't afford me, I'm the best of both worlds, without the hidden camera and the twelve year old girl.

/MC Goesta

Cigaretter och sex

Om någon startar en Börja Röka-blogg måste personen uppmärksammas. Om personen dessutom vill hjälpa upp min gayikonstatus genom att pippa med undertecknad måste personen höjas till skyarna! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

/Goesta

Repo Man

Jag har höstlov och dricker drinkar, förbereder mig för att praktisera på Wahlströms. Det känns OK, men egentligen vill jag bara sova tills jag vaknar i Toronto.

Har tänkt på nya filmidéer. Eller det är snarare alla mina förhoppningar som jag inte orkar vänta på, och tänker dem som en film för att göra dem verkligare.

Som att himlen måste vara en värld precis som jorden, med olika städer, yrken, framgångar och motgångar. Men belöningarna är oändliga eftersom tid är något man skojar med - likaså att det finns städer, yrken, motgångar och framgångar.

Framförallt för att jag har sett Repo Man med Emilio Estevez. Jag har alltid trott på honom, men jag visste inte att det jag hoppades på redan hade inträffat. Repo Man fick mig att komma ihåg varför jag aldrig trott på verkligheten. Verklighet är bara en version av vad som kunde ha inträffat.

/Aaron

10 stycken

1.
Gud, vad trist jag är. Jag har på intet sätt gjort något roligt av mitt fräscha höstlov. Inte ännu i alla fall. Kanske borde dricka mig så full att jag glömmer bort universum ikväll? I så fall med Aaron och Robin.

2.
Nuförtiden har jag kronisk oro, huvudvärk och pengabrist. Känns jävligt hett.

3.
Undrar om det är för att det skrivs så mycket om att ungdomar är osäkra i sin sexualitet som ungdomar blir så jävla osäkra i sin sexualitet?

4.
Jag tycker inte att kvällstidningarna är roliga längre. Det har jag ju alltid tyckt. Är det dem eller mig det är fel på?

5.
Jag har ändrat mig. "Fuck Forever" med Babyshambles är bra. Det tyckte jag inte först.

6.
BootCamp Click kommer tydligen den 26:e november. Låter som ett litet måste.

7.
Har börjat småkolla på The 4400, via datorn. Känns som ytterligare en serie att snöa in på. Det där är farligt, jag kommer fastna i allt. Nästa anhalt blir Carnivalé, som jag laddat ner också.

8.
Det är redan ångestladdat att tänka på vad jag ska göra när min utbildning tar slut i maj/juni 2006. Vad ska jag göra då? Jobba fem år till? Jag känner inte för det.

9.
Jag tror att jag ska försöka bli gayikon. Såg att någon kommit till bloggen via en sån sida. Undrar vad de skriver om oss?

10.
Karen i Will & Grace är en av tv-historiens mest älskvärda människor.

/Goesta