nämensåatt

Jag lever ett gratisliv. Igår gratis öl i mängder (tack Sveden) och idag vaknar jag av ett SMS. Det är Micke som vill bjuda på lunch. Mycket trevligt. Jag vill låta vännerna försörja mig i resten av mitt liv. Men snart kommer de sannolikt börja hata mig och spotta mot mig när jag tittar med hundögon på deras bag-in-box.

Ikväll spelar jag skivor på julfest i Nyköping. Det blir trevligt. Jag ska bli fullast av alla och tafsa på tjejer på ett osnyggt sätt.

På torsdag spelar vi skivor på KGB Bar för absolut sista gången. Då får alla se till att dyka upp så att inte också avslutningsklubben går i antiklimaxets tecken. Annars kommer jag bli sjukt besviken och börja skuldbelägga folk lite till mans. LOVA!

/Goesta

Att sträva efter de närmaste tolv månaderna:

Rycka upp mig, skaffa trygg bostadssituation, sluta sakna kärlek som inte längre finns, fortsätta röka, skriva en roman, ligga med fler än föregående tolv månader, respektera mig själv, bli inbjuden till fler fester, skriva något jag får betalt för, umgås mer med mina vänner, inte bli bitter och cynisk, hitta en sysselsättning som jag trivs med, laga mer mat, fortsätta vara minst sagt slank, köpa en kavaj till, leva i nuet, skratta högt oftare, le mot folk oftare, känna starkare, skryta mer om mig själv, vara mer spontan, hitta nya roliga barer och bli stammis där, vara roligare, sluta söka efter ett djup som inte alltid finns, bete mig som folk bland folk, aldrig gå hem först, alltid säga 'ja' till efterfest, köpa fler tjocka tröjor, sluta ge folk goda råd, sluta tro att gud kommer ändra på allt utan att jag anstränger mig själv, fortsätta blogga trots att det kanske blir det ohippaste folk kan göra, ringa min pappa oftare, ställa upp för mina vänner om de behöver mig, sluta vara besserwisser, se fler Liverpool-matcher på TV, börja vara orädd och socialt utåtriktad, stirra mindre på jeansrumporna på klubbar, snöa in på ett ämne istället för att kunna pyttelite om alla, bli jävligt mycket snyggare, klippa mig oftare, lyssna på folk, rösta, åka mer taxi, tjäna mycket pengar, tjäna några pengar överhuvudtaget, inte acceptera en tillvaro jag vantrivs i, se folk i ögonen när jag pratar med dem, vara hel och ren, dansa mycket mer även när jag inte är redlös, börja sjunga i duschen, alltid lukta gott, läsa fler böcker, skriva varje dag, göra armhävningar varje kväll, kramas mer, spotta mindre eftersom det ser så illa ut, prata med folk jag tycker är vackra, coola eller verkar sympatiska även om jag inte känner dem egentligen, vårda mitt språk och klippa tånaglarna regelbundet.

/Goesta

Det är julafton och jag längtar bort. Jag har haft det vansinnigt trevligt med mor och hennes delsbo (?) och dennes son. Har ätit julmaten och delat ut ett obefintligt antal julklappar. Vi sysslar inte längre med julklappar. Det känns skönt. Jag längtar bort för att mina vänner minst lika mycket är en del av mig som min familj är det. Jag är så avgörande beroende av även dem att jul borde firas i krogvärme tillsammans med kamrater och anekdoter. Kanske med ett och annat glas öl och en och annan välbalanserad white russian. Jag har för övrigt inte mycket till övers för folk som inte gillar white russian.

Läste, som siste svensk, ut Att komma hem ska vara en Schlager av Per Hagman idag och naturligtvis tyckte jag om den. Jag kan bara inte låta bli att tänka att Aaron, min gode Aaron, och Per Hagman är av samma stoff. De är uppenbarligen vansinnigt olika men drivkraften och nyfikenheten på världen kan mycket väl vara densamma hos de tu. Jag vill se dem diskuterandes vid ett bord någonstans, över ett glas överdyr champagne. Jag vill se det för jag tror att de skulle finna varandra. Mig, å andra sidan, skulle Hagman bara uppskatta för att jag röker så oändligt mycket och väger så överjävligt lite.

Kan nån tipsa mig om var i hela världen jag skulle kunna hora in några krönikor eller sälja min kropp? Jag behöver pengar mer än jag behöver värdighet och jag behöver sedlar mer än jag behöver integritet och jag behöver rus mer än jag behöver balans. Eller om gud bara låter mig vinna på lotto. Jag ska börja spela på lotto. Onsdags- och lördagsdragningen. Om Allah vill så vinner jag. Om Dionysos inte dränker mig i Gredos innan dess.

Oj, vad jag längtar efter vodka tonics och Sebastian på något hak med tjejer i.

/Goesta

" if there was anyone cooler on the planet at that moment,
nobody had told Dylan about it "

Att bli ungdom var lätt. Men sen då?

När jag var elva år började jag gråta på julafton. Magin var borta. Jag kände inte längre att det var stämningsfullt och spännande och stod över det mesta och var intensivt och starkt och familjärt och leksaker och ischoklad. Jag kände plötsligt att den tid i mitt liv var över. Kände att jag var vuxen. Det var naturligtvis ett ganska litet och löjligt uppvaknande ur barndomen. Det var naturligtvis lite förmätet att stå och böla i köket när mamma hade lagt ner precis lika mycket tid och pengar som vanligt på att julen skulle bli dräglig. Hon bjöd ju till och med dit min pappa, sin före detta man, för min och storebrors skull. Hon kämpade arslet av sig för att vi skulle få ha det fint på julafton. Och där står jag och bölar över att julen inte känns lika speciell längre. Löjligt.

Jag fortsatte åldras och när jag gick i sexan drack jag sprit hemma hos Matte Lindh och började röka cigg regelbundet och jag och Jeppe skolkade och sökte bråk på stan. Jag gick med enbart översta skjortknappen knäppt och upplevde själv att jag var jävligt cool och hotfull som en äkta vatos locos. Jeppe slogs med rektorn och jag tafsade hårt på tjejerna. Jag blev ihop med Anna och fingerpullade för första gången. Jag drack och köpte hembränt till nyårsafton som firades i ett vindskydd långt upp i skogen. Jag hånglade. Jag och Micke Skoog snattade en hel del. Jag gick hem till Ceder på julaftons kväll och drack grogg med han och hans alkade farsa. Sedan spelade vi rundpingis. Jag var inte längre barn utan ungdom. Inte tonåring ännu men definitivt inte barn. Jag sniffade tändargas på Bryngandiscot och rökte ett litet paket om dagen. Vi gjorde inbrott på TB's Bar och stal vin och sprit för åtskilliga tusen och drack det i en koja i skogen. Jag växte upp. Jag fick stryk och slog någon. Jag var rädd för brandkärrsgänget. Allt det där började den där julaftonen när jag var elva. Det var då jag gick in i något nytt som inte var lika oskyldigt. Allt det där fortsatte i samma stil även om idiotierna upphörde mer och mer (för att sedan komma tillbaka på helt andra sätt). Men det fortsatte. Jag är där än idag. Jag är fortfarande bara en förlängning av det jag var då. Skillnaden mellan nu och då är inte alls så stor som skillnaden mellan min julafton som elvaåring och tolvåring. Alltså är jag fortfarande ungdom. 90-talet är inte slut för mig. Jag är snäll och hyvens idag och inte tillnärmelsevis lika beroende av att provocera min omgivning. Men jag är fortfarande ungdom. När och hur blir man vuxen. När? Hur? När? Hur?

/Goesta

Årets man är Zlatan Ibrahimovic, årets kvinna är Tiina Rosenberg, årets musiker är David Fridlund, årets sorgligaste är Micke Dubois bortgång, årets flytt är den till gamla stan, årets jävla helvetes jävla kukfitta är att bli dumpad av den man älskar mest av allt, årets drog är vodka tonic, årets supaställe är Marie Laveau, årets vänner, från ett urval som är världsunikt i sin kärleksfullhet, är Sebastian och Andreas som mer än någon annan backat upp min dekadens efter mitt förfall, årets frieri är norskans till Aaron, årets skribent är jag, årets skiva är jag osäker på, årets krig är Irakkriget, årets lottningsgala är VM-lottningsgalan, årets fantasi har Aaron haft - i år och alla år - och årets är det inte dags att lägga ner det där snart innan du tappar fattningen riktar jag till Bagarmossens Maldini. Årets bröllop är David och Kristins, årets klubb är alla utom vår klubb som var så misslyckad och publikbefriad, årets match är Liverpool - Milan i Champions League-finalen och årets spelare är Jamie Carragher och årets kvällstidning är kvällstidningarna, årets "det finns för många" är svenska tidningar och magasin och årets bästa trend är den där om att det plötsligt blev okej att bry sig om varandra och vara ödmjuk. Årets antiklimax är hela min persona. Årets mest överskattade blogg är Dåligt Smink och PM Nilssons, årets vackraste text kan mycket väl vara Sigges sammanfattning av svenska dokusåpor och årets minst vackra text är den, från början pricksäkra, bloggtext samme Sigge sålde (i sämre version) till DIego och årets mode är modemedvetenheten och årets jämställdhet är att DN för första gången, mig veterligen, refererade till en mans ögonbryn som "oplockade" helt i förbigående. Och det är bara början på en sammanfattning av 2005.

up north

Så befinner jag mig på plats i den fula staden vid vattnet: Härnösand. Här är ingen glad i onödan. Här finns egentligen inte mycket att glädjas åt mer än att utomhusmiljön är snötäckt och ser ut som ett förbannat vykort. Jag försöker ändå. Det går förvånansvärt bra.

Min mamma hade Chili Con Carne på spisen när jag kom hem och vi pratade surt och dissigt om dåliga svenska serier (läs: Kommisionen och Medicinmannen) och lyriskt om mer ambitiösa och ändå billigare varianter (Lasermannen, God Morgon Alla Barn). Vi pratade lite om böcker och om kaffe och katten Trasan som ständigt håller mor sällskap. Det känns väldigt befriande att lämna den emotionella misären i huvudstaden till förmån för mys med mamma. Misären är i allra högsta grad närvarande även här, som den underklassfamilj vi trots allt är. Folk tror tydligen att sådana inte längre finns. Det gör vi.

Ikväll läser jag ut den medelmåttiga "Två nötcreme och en moviebox" och sover gott på mammas bäddsoffa. Imorgon följer jag med och handlar en hel del julmat.

I onsdags var jag på Riche med Andreas och David. På sedvanligt manér såg jag till att bli väl berusad. Satt bredvid Tomas Andersson Wij som såg sur men snäll ut. Såg Andres Lokko i skägg och blev, igen, starstruck. Såg Virtanen och blev inte starstruck. Men han är ändå mer av en hjälte för mig, denne Virtanen. Han är en man av folket, eller nåt. Tänkte föreslå att han skulle bjuda mig på den där efterfesten jag drömde om en gång (och i ett tidigare inlägg som jag inte orkar länka till). Jag gjorde dock inte det. Jag vågar inte prata med folk.

/Goesta

Klart man är gambler

Mitt medlemskort på Casino Cosmopol ligger alltid framme på mitt skrivbord. Men jag går aldrig dit längre. Vad håller jag på med?

Om jag ska bli rik genom gambling måste jag börja ta för mig snart. Jag kan inte bara lägga 30:- någon gång i veckan på ett Black Jack-bord på en annan random-bar.

Jag saknar den hatiska stämningen runt Roulettebordet där folk knuffar varandra åt sidan när Sista Insatsen närmar sig. Jag vill vara där och knuffas och hata tillbaka. Och dricka dyr öl i baren för min vinst och röka i glasrummen.

Aaron

nej men så att det är....

Det är ju underbart att Expressen ber om ursäkt till Mikael Persbrandt. Lika mycket som jag gillar kvällstidningar gillar jag när de kör in huvudet i väggen med full kraft. Otto Sjöbergs anseende är inte direkt på topp just nu. Att Enquist och Ehnmark dessutom kräver hans avgång och vackert påpekar att Expressens kommersiella tänkade inte fungerar fullt ut: "denna publicistiska linje har sedan 1990 mer än halverat tidningens upplaga".
Mikael Persbrandt är ju en älskvärd figur som de ska vara snälla emot, tycker jag. Visserligen såg jag Amanda Rehnberg på Posten häromdagen och kände rejäl avsmak inför den kärlekshistorien. Hon var förvisso förvänansvärt attraktiv men uppenbarligen för ung även för mig. Det är ju R Kelly-varning på den händelsen. R Kelly gillar jag ju egentligen också väldigt mycket. Och Polanski. Jag börjar känna mig mer och mer illa till mods över hur lite sånt där spelar roll i slutändan. Gary Glitter gillar jag dock inte. Alls.

/Goesta

Ännu en dag

Bravo dag! Jag vaknade 5.50, tittade på Nyhetsmorgon i två timmar, duschade, gick och köpte smörgås och kaffe på konditoriet över gatan och snubblade mellan alla poliser som alltid dricker sitt morgonkaffe där.

Råkade gå av en station för tidigt när jag skulle till skolan, men skyndade inte för det. Det var helt fantastiskt väder och jag strosade lugnt på Valhallavägen, kom 10 minuter för sent till skolan men hittade min lärare kvar på sitt kontor.

-Har vi inte börjat än?
-Nej.. skolan är stängd, vi hade sista lektionen förra veckan.
-Jaha, jag trodde det var den här veckan

Vi småpratade och tackade för oss och önskade lycka till i framtiden. Träffade Erika på Ritorno och bestämde att vi ska dricka öl ikväll när hon slutat jobbet. Åt nachotallrik, vilade på kontoret tills Kalle kom förbi och vi åkte och spelade biljard. Sen bowlade vi. Jag var bäst på biljard och Kalle på bowling. På vägen hem gick vi förbi Bingohallen och spelade varsin bricka. Jag vann nästan 500:- Sen sprang vi till bussen och hann precis och nu ska jag göra min sista skoluppgift, en logotyp för Thé Tower, ett tehus jag kommit på. Det ska vara ett högt torn byggt i trä med själva the-disken på bottenvåningen och en trähiss som leder upp till massor av små bås, ett bås för varje våning, med panoramafönster och bekväma soffor, allt ska vara i trä, och det ska vara dresscode. Bara kläder som passar inredningen. Andra kan gå någonannanstans.

Aaron

För övrigt:

- När börjar Virtanens talkshow egentligen? Jag längtar men bävar oroligt. Han har blivit en sådan jag hejar på. Hoppas den blir bra.
- Jag hann bara läsa halva Isobels text i Arena men slogs ändå av att hon skriver otroligt jävla bra. Och att jag älskar att vara en Isobel-suckup.
- Sigge listar årets tre bästa bloggar utan att nämna vare sig Det Ljuva Livet eller Deltidsharmonisk. Skandal? Kanske inte. Men ändå.
- Mina flatmates Maja och Farnaz lever i telefoner. De har alltid örat mot en sådan där mobil och kommer antagligen vara först ut i Sverige att veta om strålningsvarningarna är bullshit eller riktiga hot. Själv har jag luren i fickan för att provocera fram testikelcancer.
- Om jag skulle välja en tidning att skriva för skulle jag välja Elle. Jag tror att jag skulle höra hemma där på ett jätteroligt outsidervis. Jag väntar ivrigt på ett bra erbjudande.
- Jag undrar ofta om hon saknar mig. Men mest när hon i så fall gör det.
- Apropå 2006, i tidigare inlägg, så kan jag redan nu avslöja att "allians för Sverige" inte vinner valet. Jag sätter en hundring. Ni läste det här först.

/Goesta

Den ljusnande framtid är vår. Min. Min. Min.

I den spensliga kropp jag begåvats med ryms snart inte mer alkohol på flera månader. Jag kommer vara konserverad inifrån alldeles strax. Det sköna är att jag druckit så oerhört mycket gratis på senaste tiden. Sett ur mina vänners perspektiv är det kanske inte lika odelat positivt. Eller så trivs de med att betala för att se mig lulla omkring med avslagen blick och taskig hållning. Det kanske får dem att känns sig, i sammanhanget, värdiga. Värdighet är intressant. När man är 25 kan man inte, med värdigheten i behåll, samla ihop sig och repa med det där punkbandet som redan för tio år sedan var daterat. Inte ens om man planerar bejublad (yeah, right) comeback bland vänner på en julfest. Inte ens då.

Jag förutspår att 2006 blir ett sammanfattningsvis sämre år än 2005. 2005 var ändå i mångt och mycket ganska trevligt. Låt säga fram till början på november. 2005 var ändå det år då jag slet mig loss från tryggheten i arbetslivet och började på en skola som nästan helt säkert inte skulle generera några pengar. Varken nu eller i framtiden. Det var ett bra val, eftersom jag blev så mycket gladare av det. 2006 blir sannolikt det år då jag tvingas tillbaka till det oerhört tärande arbetet på högstadieskolan. Roligt, understundom, men fysiskt och psykiskt utmattande på ett sätt som inte alls står i paritet med den hånfullt låga lönen. Jag tror verkligen att jag kommer börja jobba där igen. Det är ingen katastrof men jag hade hoppats vara på väg någonstans. Till något mer välbetalt och egostimulerande, om jag ska vara helt ärlig. Jag behöver egostimuli. Jag klarar inte att bara vara jätteduktig på att hjälpa ungdomar längre. Om jag ens var särskilt bra det sista året.

2006 kommer vara året då jag återigen misslyckas med att få arslet ur.

Snart är det jul. Jag besöker min underbara mor i Härnösand och firar med stort lugn, en och annan bok och ett gott julbord. Det mest dramatiska vi har att vänta är eventuella ångestattacker från mig när jag tänker på mitt havererade liv, min före detta flickväns frånvaro i detta havererade liv eller på hur spännande det kan vara för min pappa att tillbringa julafton på antingen tjack eller psykakuten. Hursomhelst ser jag fram emot skinkan.

/Goesta

"Securitas"

Jag har inte brytt mig nämnvärt om alla värdetransportrån. Mest tittat nyfiket och undrat om banditerna från förr hade varit imponerade av hur dagens banditer agerar.

Men i morse, när den 100:e värdetransporten på ett halvår sprängdes, får Securitas skarp kritik för att de inte använder sedelförstörande färgpatroner i tillräcklig utsträckning. I tillräcklig utsträckning??

Herregud. Här har de beklagat sig över att de står maktlösa inför rånarna, och så har de inte ens gjort några insatser för att göra pengarna värdelösa om väskorna inte öppnas på ett korrekt sätt.

Om jag vore anställd av Securitas med mitt liv som insats och får reda på att mina chefer gäspat och kliat sig i öronen medans jag får bombsplitter över mig, när detta kunde ha undvikits om dessa chefer spenderat lite extra på väskor som skulle göra rånen mindre attraktiva. Då hade jag fixat en hel del bombsplitter på egen hand och blastat in på deras kontor. Hur går deras rekrytering till egentligen? Var det inte standard med färgpatroner 1962? Kanske dags att Securitastoppen kapas med samma omfattning som Securitas kapas vid fotlederna.

/Aaron

Ge mig Citadon, Sobril, Stesolid och Doleron.

Jag är tom. Helt tom och död känslömässigt. Jag är tillbaka på noll. Lika emotionellt utvecklad som jag var för två år sedan. Det vill säga inte alls. Jag var säkerligen en helt okej snubbe även då. Jag var säkerligen inte helt störd. Men jag har definitivt gått från instängd och förträngande till självutlämnande och trygg med smärta, sorg och patetik. Tills nu.
Nu är jag tillbaka på noll, eller i alla fall halvvägs tillbaka. Jag har blivit en föträngande, fultråkig, cyniker. En sådan som jag själv är innerligt trött på. En sådan som sitter i hörnet och är besk och syrlig. Det är inte ett dugg kul.

Måhända hålls jag någonstans kvar i ett kännande och ett utlämnande och en ärlighet genom att skriva om det. Jag hoppas det. Men ju längre tiden går sedan den dag jag förlorade henne dessto mer känner jag att jag stänger av känslor och infall och bara tampas med dem omedelbart innan jag ska somna. Jag hade ju övervunnit sovångesten. Ni vet, de där panikkänslorna över alltings jävlighet och ens egen litenhet som kommer över en när man ligger i mörkret under täcket. Ni vet, de där tvångsmässiga påminnelserna om räkningarna man struntat i, om inkomsterna man aldrig mer tycks kunna förvänta sig, om de tillkortakommanden man ständigt tvingas acceptera och om flickan man aldrig mer får känna kärlek ifrån. Den där ångesten som gör att du plötsligt börjar svettas och kastar av dig täcket och omedelbart blir kall och du tittar på klockradions lysande siffror och ser hur ytterligare två timmar förflutit medan du bara hunnit tänka "Herregud, hjälp mig med allt det här". De känslorna, den stundens bearbetning, eller ickebearbetning, är allt jag kan med nu.

Så har jag levt i många år innan. Tills hon fick mig att, utan att egentligen anstränga sig, öppna upp de där svåra tankarna på dagtid, över en calzone, framför teven. Tills hon fick mig att prata om allt det där vidriga som om det vore det enklaste och minst farliga i världen. Som om allt var möjligt att lösa om jag bara ville ta tag i det. Hon ansträngde sig inte ens. Hon såg mig inte innan och hon ser mig inte nu. Så hon ser inte vilken skillnad hon gjorde. Hon var, om ingenting annat, så i alla fall mitt mod.

/Goesta

Vilse i stadshagen

Har bara sovit en timme och gick vilse när jag skulle på studiebesök på ett tryckeri med min klass imorse. Gick höger istället för vänster som det tydligen stod på kartan och virrade runt i stadshagen och höll på att ramla ner för alla branter jag envisades att gå upp på för att få utsikt. Sen använde jag sista rutan på ett lunchkuponghäfte jag hade i fickan på en restaurang där, tog bussen hem och satt sätet bakom Håkan Steen. Morning glory.

/Aaron

Israelites

Mahmoud Ahmadinejad säger att han vill flytta Israel till Europa. Karln verkar naturligtvis vara ett arsle. Han hävdar bland annat att förintelsen är någon slags konstruerad kolonialistisk strategi. Eller så.

Jag vill ändå ställa frågan - Varför i helvete får Israel vara med i Champions League och Eurovisionsschlagerfestivalen? Det tillhör ju trots allt inte Europa. Eller? Får alla, som inte är på god fot med sina grannländer, vara med i andra världsdelars arrangemang? Hur kommer det sig?

/Goesta

Rast

Jag såg Randy för en stund sen. De var mästerliga. Stefan Granberg, sångaren, uppmanade flera gånger den minderåriga publiken att aldrig jobba och att ta emot så mycket gratis pengar de kunde.

Detta tolkas garanterat som fult av många. Som en uppmaning till ett oförtjänt snyltande. Av vilka?

Av dem som trivs med att jobba. De som har hittat någonting de kan bygga på och vill avancera. Av de som vill ha mer än 7000 kronor i månaden efter skatt. Det är dessa som klagar på dem som inte begär mer för stunden än att bara vara, när möjligheten till det faktiskt finns.

Låt dem vara. Hur konstigt är det att vilja lata sig. Och jag tror knappast att det är en majoritet av alla som håvar gratispengar som dessutom latar sig. Det finns mängder av människor som helt enkelt inte vill slava. Som mycket hellre sitter på kanten av samhället och dinglar med benen och lär sig en färdighet som de sedan skapar något av, reser sig upp och vandrar tillbaka in i smeten, planterar det och ser ett bidrag till mänsklighetens utveckling växa fram.

Tror någon på fullaste allvar att om vi accepterar slöfockarna så slutar kugghjulen klaffa och vagnen rulla fram? Då kan man lika gärna hylla 1800-talet där helgdagar ännu inte fanns för att de var opraktiska. Tills vi kom till underfund med att om det finns tid för lek så färgar leken av sig på arbetet och öppnar för nya dimensioner.

/Aaron

Then we take berlin

Så, ett steg närmare Tyskland. Min pappa ringde och väckte mig i morse och frågade om jag ville åka till VM. Det ville jag.

Om vi får biljetter sitter vi dessutom på den neutrala läktaren. Det är viktigt för mig. Ett 'Koom igen nu gubbar' skulle förstöra allt.

Aaron

Classe for president.

Såhär lagom långt innan valet tycker jag det är min uppgift som allvetande berättare att lansera en statsministerkandidat. Eller presidentkandidat. Jag skulle älska att se Claes Borgström som statsminister, gärna i en regering handplockad av densamme. Varje gång jag ser honom, hör honom eller läser honom så imponerar han på mig. Han är skarp som få, verkar oändligt intelligent och tycks ha ett oförfalskat patos som han ändå inte daltar med.

Claes Borgström förlorar aldrig en diskussion men höjer heller aldrig rösten eller förfaller till fjuttiga påhopp. Inte ens när de bjuds honom som gratischanser. Naturligtvis finns det mindre smickrande drag hos honom också. Jag har bara inte upptäckt dem. Som jag ser det är han en utmärt JämO men ämnad för än större uppdrag. Under hans tid som brottmålsadvokat försvarade han min far i dennes rättegång. Han gjorde detta med den äran. Att jag tycker det, trots att pappa blev fälld, kan verka underligt men varken jag eller Rosén senior upplevde att han kunde haft en bättre försvarare.

Att han är bror till Annette Kullenberg gör ju saken bara ännu bättre.

Claes for president.

/Goesta

Julklappar

Dagens julklappstips får bli Hummelhonung för fyrtio spänn. Den är verkligen väldigt bra. Var några år sedan jag läste den men återkommer till den i mina tankar så fort någon pratar om böcker. Jag skulle gärna haft mitt namn på den.

Imorgon ska jag, hör och häpna, läsa upp ett stycke skönlitteratur på ett bibliotek. Det är min utbildning som tvingar mig och samtidigt som det känns ångestladdat att dela med mig av en egen text, om än vansinnigt kort, är det lite roligt också. Eftersom de flesta läser poesi där får jag ta en mycket kort prosatext på sisådär en halv sida. Får väl se om någon buar.

/Goesta

VM-lottning 2

Dwight Yorke dansade och sjöng i sin lägenhet när Trinidad-Tobago lottades mot England. Han var glad över att de skulle få möta Sverige i första matchen så att de kunde få ordning på positioner och spel lagom till England. Det är fint med drömmar. VM är uppbyggt på drömmar och även om Dwight kommer att dra tre raka nitlotter så är Sveriges dröm inte alls lika fjärran med mina ögon.

Glöm inte att vi var bland de 3 bästa lagen i EM. Visst, vår form har dippat, men form är just form, och form kommer av självförtroende och en gemensam känsla. Det är bullshit, ren bullshit att vi inte kan stå upp mot Brasilien, eller att vi bara har Zlatan, när andra har 5 likvärdiga spelare. Argentina var extrema underdogs 1986 utan Maradona. Det var Maradona som vann VM, inte Argentinas supertrupp.

Och varför vill man överhuvudtaget se VM som en turnering? VM är när fotbollsspelare får chansen att visa att de är något helt annat egentligen. Som Maradona gjorde 1986. Lura ingen, det är Zlatan som kan vinna VM, inte Sverige. Och den som inte ser att Zlatan kan vinna VM ser inte mycket överhuvudtaget.

Aaron

VM-lottning 1

Jag verkar vara en av få som gillade trollkarlen Hans Klok i VM-lottningscermonin. Men det jag verkligen gillar, är att Argentinas största sporttidning, Olé, fördömmer Pelé för att han återigen häxat in Argentina i en mardrömsgrupp när han öppnade bollen med Hollands namn på.

"Vi har sett det i två raka VM-lottningar nu. Var han än stoppar sina fingrar innebär det döden för Argentina. För fyra år sedan var det han som gav oss England. Nu var det samma hand som tog upp lappen med laget som ingen ville ha: Holland"

De undrar också vad som skulle hända om Pelé plötsligt tappade alla sina tänder(!?).

Olé fortsätter: "Hur kan man tro att det inte går att byta ut en liten boll, när vi en stund innan lottningen fick se en trollkarl som fick kvinnor att försvinna bara genom att täcka över dem med en blå mantel?"

Jag gillade trollkarlen, och jag älskade Tysklands extrema nationalpropaganda. Som när den talande bollen tog oss igenom VM-historien och återkommande refererade till Beckenbauer som "Mein Kaiser". Lejongiraffen till VM-maskot och hans talande boll kommer att bli en sensation.

Och vad var dealen med att de talade tyska under hela sändningen? Haha. Det är underbart att Tyskland vill sopa undan sin nazihistoria men samtidigt fortsätter att uppträda som en världsmakt genom att tala tyska inför hela världen bara för att visa vart vi kommit någonstans. Tysklands fana kommer att vaja starkt, väldigt starkt, under VM.

Aaron

Jag sackar efter. Tills onsdag ska jag ha läst två romaner jag ännu inte börjat läsa och, tillsammans med duktigare kollegor, sätta ihop en miniantologi. Dessutom har jag två andra grejer inbokade som kommer att ta en hel del tid. Det är underligt att man kan vara så upptagen med så många saker som genererar så oändligt lite annat än magsår och goodwill.

Denna vecka ska jag också besöka min exflickvän och hämta något jag glömde under flytten och lämna henne nycklarna och be om ursäkt för att jag inte har pengarna jag är skyldig henne. Det kommer bli en höjdare. Kanske något för "100 höjdare - Historiens tio värsta loserögonblick". Tur att de redan sänt den. Så länge hon inte vill prata med mig är det väl okej. Jag klarar inte av att prata.

Jag är knappast den första som mår dåligt efter en separation. Knappast den sista heller. Det är nästan förmätet att sitta och kokettera med sin sorg och saknad när så många skiljer sig efter åtskilliga decennium av kärlek och barnafödande och villaköpande. Undrar om jag någonsin vågar det där? Det måste man ju. Annars dör man känslomässigt. Tror jag.

/Goesta

texthoran

Det måste ta en ny vändning snart. Detta barskrapade pseudoalkisliv där jag i affekt slår ut med känslorna mot allt och alla. Jag ska börja bete mig. Jag ska bli en människa som utför saker. Jag ska sluta skicka nattliga SMS till flickor jag egentligen inte känner något för. Jag ska sluta dricka på andras bekostnad. Jag ska erbjuda mina tjänster till hela världens textprodukter och skriva precis vad som helst åt vem som helst om någon någonsin ber mig. Jag måste börja göra business av mig själv. Vet inte om det är genomförbart men jag vet att jag måste börja rafsa åt mig pengar om det finns en chans. Jag ska klippa mig. Inte bara snacka om det.

Jag avskyr förresten det faktum att jag inte kan sitta och slöläsa världens bästa texter på bloggar runtomkring för att sedan själv skriva något i plötslig inspiration. Jag avskyr att inte kunna blogga närhelst jag önskar det. Jag måste styra upp ett bredbandsabbonemang snarast.

Sitter på ett bibliotek vid Medborgarplatsen och utanför står Tiina Rosenberg tillsammans med ett glatt gäng lesbianer och sjunger "Åh, Tjejer". Det hörs in hit. Jag ville gå fram till Tiina och krama henne och säga att jag är kär i henne när jag gick förbi. Jag gjorde inte det. Sannolikheten att hon skulle uppfatta mig som en Mijailo-inspirerad dåre är för stor där jag kommer i neddragen mössa och med en andedräkt som minner om skurhinken på Kvarnen. Eller så.

Vm-gruppen? Alldeles utmärkt men inte sådär vansinnigt exalterande. Paraguay kan absolut vara en av de både svåraste och tråkigaste motståndare vi ställts mot på många år. Jag såg själv den mediokra matchen på Råsunda för ett par år sedan då det svenska spelet helt gick i stå mot trista, långsamma, tekniker utan briljans. Trinidad & Tobago är förstås bara att betrakta som en munsbit emedan England är en svår motståndare som jag med bestämdhet hävdar att vi inte kan förlora emot.

Kontrasten mellan att sitta här, med värkande huvud, purfärsk bakfylleångest och fastande mage, i trist seghet och att leva mig igenom de sambosöndagar jag alldeles nyss tog för givna är rätt stor. Oändligt mycket större än vad jag föreställde mig.

Så vadå... Anställ mig nu. Jag kan allt. Allt. Allt. Och jag kan det bättre än de flesta. Och jag behöver pengarna. Jag är billig. Jag är en skrivare på texternas Malmskillnadsgata. Jag är en texthora.

Jag känner mig, som Letterman skulle sagt, so last season.

/Goesta

happy together

Sitter på Aarons kontor och dricker vitt vin och lyssnar och tittar på Dylan. Ikväll bär det av till Marie Laveau. Jag har kavajen på och förväntar mig en helt fantastisk kväll. Kom till Laveau och bjud mig på öl eller klappa mig på huvudet.

Idag har jag besökt Robin och lagat Carbonara åt honom och tittat på hans fantastiska projekt.

Nu ska jag bli otroligt full. Wish me luck.

Jag är förresten glad idag.

/Goesta

John Lennon

Det här är det bästa jag har hört på väldigt länge. John Lennon talar klarspråk för första gången under hela sin karriär, och är helt jävla briljant.

som bbb.com beskriver det:
"He's on terrific form - acidly sharp, furious and funny, philosophical, exuding confidence, at times disarmingly vunerable."

John Lennon - Rolling Stone interview 1970

Aaron

Hit vill jag flytta. Huset ligger inte där egentligen, men jag vill verkligen flytta dit.

/Aaron

VM

Nu är seedningsgrupperna klara inför VM-lottningen.

Grupp 1: Tyskland, Brasilien, Italien, Frankrike, Argentina, Spanien, Mexiko, England.
Grupp 2: Australien, Angola, Ghana, Elfenbenskusten, Togo, Tunisien, Ecuador, Paraguay.
Grupp 3: Kroatien, Tjeckien, Holland, Polen, Portugal, Sverige, Schweiz, Ukraina.
Grupp 4: Iran, Japan, Saudiarabien, Sydkorea, Costa Rica, Trinidad-Tobago, USA.

Vi kan alltså få den här gruppen:

Mexiko
Togo
Sverige
Iran

eller

Spanien
Elfenbenskusten
Sverige
Trinidad-Tobago

Det finns många vackra kombinationer.

Min drömmotståndare är nog ändå Togo. Sverige - Togo. Vilken match.

/Aaron

I've been around

Ställen jag bott på de senaste fyra åren:

1.Rågsved
2.Rågsved (annan lägenhet)
3.Mariatorget
4.Hägerstensåsen
5.Kärrtorp
6.Hammarbyhöjden
7.Gamla Stan
8.?

Antal gånger jag bytt bostad på eget initiativ:

Noll.

Antal månader jag bott själv (Jag älskar att bo själv):

Fyra.

/Goesta

SKAFFA ETT LIV!

Många av de kritiska kommentarer jag ibland (för sällan antagligen) får här brukar mynna ut i budskapet "Skaffa ett liv". Jag känner sällan igen mig eller vet ens vad det kravet betyder. Det har dock aldrig varit mer angeläget än nu. Jag trodde en gång i tiden att jag hade byggt upp så mycket, om än förfärligt lite, att jag hade en dräglig lägstanivå i min tillvaro. Att jag inte satt på bar backe med byxorna nere och smöret sålt och stålarna förlorade och som ett barfotabarn i livet utan min papperslapp och med skägget i brevlådan och sket i det blå skåpet. Jag hade fel. Jag är tillbaka där.

Det går ingen nöd på mig. Men jag har plötsligt hamnat i samma otrygga tillvaro jag med glädje kastade mig ut i som 17-åring.

Det är nu jag undrar varför jag inte fixade det där sparkontot, ställde mig i den där bostadskön, betalade de där räkningarna innan de hamnade hos fogden och överhuvudtaget byggde den där stabila grunden att stå på som jag en gång hört talas om att man bör bygga upp.

/Goesta

blogstinence

Sitter i skolan. Här finns anknytning till det där Internet som en gång var en självklarhet. I Gamla Stan finns inte denna lyx. Jag trivs ganska bra ändå. Förutom att jag är, och än värre har varit, sjuk igen. Feber och halsontet som gud glömde. Har försökt kurera detta med fylla. Inte bara en gång. Verkligen försökt. Varje dag. Det går sådär.

Ska skärpa mig och försöka prestera bloggtexter som om det inte fanns någon morgondag. Inte nu bara. Jag måste gå på lektion.

Ibland när jag går och lägger mig och låter allt tystna kring mig känns det som att tarmar och inre organ och blod och kött och hjärta är på väg upp och ut ur mig. Som om jag skulle explodera. But I stay strong. Har aldrig mått bättre. Eller?

Micke Dubois är död och jag beklagar det verkligen. Fan.

/Goesta

Afrobladet

Jättekul att någon registrerat Afrobladet.se och lagt in riktiga Aftonbladet.se under sin omgjorda logga. Mer sånt.

/Aaron