Lördag

Vaknar och frukosterar med flickvännen, hon har min t-shirt på sig och är rufsig i håret, hon är söt, vi dricker märkeskaffe och äter A-fil och rostsmörgåsar med ost och några med keso. Jag ska gå och duscha och hon ska åka hem och plugga, lära sig saker om sättsadverbial och vad vet jag, jag ska möta Sebastian på stan och han ska hjälpa mig att hitta nya skor. Igår med flickvän, Hanna och Aaron kring Hornstull. Såg Andrea Reuter och Musse Hasselwall och Rusiak och PeeWee. Såg band som spelade musik på Sjöhästen, drack ganska måttligt, åkte tunnelbana inte taxi hem till mig, åt rostbiff och lyssnade på DMX. Idag är det lite mer mulet, det är som en skön vårdag, jag släpper ut håret, på ett mentalt plan, i själva verket har jag inget hår att sätta upp, det var länge sedan, då såg jag ut precis som Prins Valiant.

Frälsning

Jag tar tillbaka all min tveksamhet. Jag är nu helt såld. Isobel skriver riktigt bra om Grönhagens Järnkaminer och Jesper Högström levererar det finaste jag sett sedan Riises kanonskott mot Manchester United för några år sedan.

Det är filmen om Anders Svensson som recenseras:

I ytterligare en oförglömlig scen finner vi honom ensam på en nersläckt träningsplan i Tyskland, där han står orörlig med en boll vid fötterna och stumt tänker över sin framtid. Då hörs plötsligt en röst viska orden: ”Är du sugen?” Det är lagkamraten Henke Larsson (Fares Fares) som på detta sätt påminner Anders om hans karriärs största ögonblick, frisparksmålet mot Argentina i VM 2002. ”Ja, jag är sugen”, svarar Anders, sätter bollen i mål, och i nästa ögonblick ser vi honom ligga jublande på knä i gräset, precis som han gjorde den gången i Japan. Henke håller därefter ett gripande litet tal om vikten att följa sitt hjärta och sätta sin familj och sin hembygd före framgången.

Fredag

Vi fyller den stora lånebilen med skräp, trasiga stolar och mögliga mattor och sopor och bråte och åker iväg, vi lyssnar på gitarrjazz och nästan väntar på en voiceover som berättar var vi är på väg och vad vi tänker. En stor skylt på tvåhundratjugosexan säger åt oss att börja med dubbdäck redan den första oktober och det är om två dagar och den säger att vi ska klara första halkan om vi bara har dubbdäck den första oktober men solen lyser alldeles klar och det är varmt och vi håller på att bli sönderkörda av ett monster till lastbil som viftar mot oss.

- Parkera aldrig, aldrig, nära ett släp av något slag, säger han och skrattar. Kanske har vi lärt oss något.

Vi åker tillbaka med tom bil och det känns renande och då spelar det ingen roll att jag har en dålig hårdag för vi har rena handdukar och jag var nyss på Kvantum och handlade mat och vi sitter i köket och äter kaviar på ägg på fullkorn. Robin kommer hem efter en månad och är bakfull men han får ägg också han. Och solen lyser alltjämt varmt.

Nya Peter Crouch med vingar

Drack några öl igår, först med Jonny och Andreas, sedan i större sällskap med Rasmus och Andrea som ger sig ut i världen, till Berlin, och avskedsölade på Kvarnen. Det blev en och annan och huvudet är lite tröttligt, om du förstår?
Hemma gick till sängs ensam kollade på teve lång stund innan somnade sött och drömde att jag åkte hem till Jessica Lindgren från Big Brother. Vi pratade lång stund och hon såg sorgsen ut. Hon var besviken på sitt liv och jag sa typ det är ingen fara du har ju Robin och pengarna och hn sa ja visst det förstås men det känns ändå inget bra. Jag kände starkt för henne där och då i drömmen när jag sedan vaknade insåg jag att jag inte följt hennes förehavanden nästan alls sedan hon segrade i Big Brother. Hon var en tevestjärna för mig inte en stjärna punkt.

Hanna Flodr är i stan. Vi ska ses imorgon tror jag. Det var länge sedan och det blir trevligt. Hon är klok, Hanna.

Nya fotbollsbloggen Tre Hörnor Straff med skribenter som Isobel och Jesper Högström lovar otroligt mycket men har ännu inte visat upp något briljant, jag tror formen kommer ju fler inlägg de får till, jag tror det blir jävligt bra snart, de söker fortfarande efter ett eget spel, än så länge är den lite för rolig, lustig liksom. Ännu inte ett ord om Peter Crouch, som hummellikt trotsade tyngdlagen igår, Crouch som flög igår, Crouch som gjorde vad tvåmetersmän med erfarenhet från IFK Hässleholm inte kan, aldrig någonsin, göra. Han cykelsparkade så rent och hårt att det nästan värkte i mig. En och en halv minut in i klippet nedan börjar anfallet som avslutas med gänglige Peters superspark. Det är omöjligt med hans kropp. Omöjligt.

Välfärd

Jag läser i kommentarerna till inlägget om Maj att särskilt en "L" sätter ner foten tycker att uteliggare och annat extra äckligt bara ska få så många chanser, ja diskussionen har landat där, jag har inte lagt mig i. L kanske har rätt, till slut kanske vi ska säga att Nä, nu får det vara nog nu släpper vi dig vind för våg alldeles nu får du inte komma tillbaka förr än du är död då ska vi begrava dig värdigt. Kanske är det just så, jag tänker på det där, jag får inte ihop det, jag tänker på min pappa, på andras föräldrar också men just nu min pappa, och tänker på hur många chanser han har fått. Jag använder honom inte som slagträ och gör utfall i affekt bara sådär, det vore lite under bältet på L med sympatisörer måhända. Jag tänker på hur många chanser man ska få innan människovärdet är förbrukat därför att min far fått så evinnerligt många. Och sumpat varenda en. Han ansågs färdigbehandlad nu i fredags och lämnade tvångsvården med hög ambition om ett drogfritt liv, igen, hög ambition igen igen och igen, han har haft den förr, han har sumpat den förr, han har kostat skattebetalare miljoner i vård i straff i i vård i socialbidrag i vård. Ska vi strypa välfärdskranen om han sumpar det även denna gång? Är det här hans sista chans? Vad tycker L? Är det nog nu?
I fredags fick han åka hem och inatt klockan 03:54 hade jag ett missat samtal från honom, det betyder sannolikt att han inte klarade nykterheten längre än max två till tre dagar. Sedan klev han på. Två gånger i veckan ska han infinna sig och lämna urinprov och inte fan blir det rent den här gången. Inte en chans. Så L, hur många chanser ska man få?

Jag ser gärna att han får fler, jag vill ha honom vid liv, jag älskar honom, jag tror inte att han någonsin kommer att leva nyktert, jag tror att varje år i hans liv kommer att innebära stora offentliga utgifter, jag vet att det är så, jag är bara trygg när han är under tvångsvård. Men jag är förstås jävig här. Kanske är det nog nu? Han är en sjuttioett år gammal blandmissbrukare, att fortsätta behandla honom innebär väldigt liten samhällsnytta och väldigt stora utgifter, jag vet det, men för mig är det värt det. Jag vet inte, L, jag vet inte, men jag hoppas att han får fortsätta kosta. Du kanske tror att jag ändrar mig när jag börjar tjäna mer pengar och blir förbannad över skatten? Jag tror inte det. Jag tror att jag alltid kommer att tycka att hans liv är värt mer. Men det där är förstås bara gammal vänsterretorik.

Freddie Virtanen är inte varm i kläderna efter säsongsuppehållet, intervjuerna fortfarande bra men han ser lika plågad ut som en gång i säsongspremiären. Putslusten i Henrik Dorsins trista utspel gör fejkbrodersketcherna till ett trist bottennapp. Efter alla dessa år av skrikande i Parlamentet och på andra ställen borde någon sagt ifrån och konstaterat att Dorsins enda komiska talang är att skoja högt, med många decibel som plantering, decibel som tajming, decibel som poäng. Typ.
Programmet är förvisso trevligt ändå. Och tar sig säkert.

Maj får bo kvar - Sverige kan vila

Intet ont ord om Maj, och hennes skäl och sak, från mig. Intet ont ord, absolut inte, men maken till alibiempati får man leta länge efter. Det är när noshörningar och apor dör och när gamla tanter kan bli av med lägenheten som vi orkar ta till oss nyheterna, där och då sätter vi ner foten och vräker ur oss all skuld över bristande engagemang i pågående världssvält, krig och annat tråkigt. Aftonbladet och Expressen griper in och det är förstås lovvärt, återigen intet ont om Maj och hennes sak, samtidigt osmakligt att det här är vad vi orkar ta in, inte mer, då lär värken i hjärtat bli för intensiv, då om vi öppnar för större fasor än denna. Det är för att orka resten som 230 000 läsare engagerar sig i Majs bostadssituation. Det är för att orka med tusen hemlösa som vi vill värna Maj. Det är isbjörnsungar och små barn och åldringar, en blind asylsökande flicka går alltid före tretusen torterade asylsökande vuxna män. Det är skamligt men det är ingen större skam än att vi orkar med. Jag är likadan, jag menar inget annat, herregud jag är värre än de flesta, bryr mig sällan särskilt alls, inte verkligen bryr mig. Jag får ont i hjärtat av vanskötta hundar men skrattar rått och byter kanal när någon bränner med cigaretter i FN-staters förhörsrum. Mitt patos ter sig väldigt stort såhär men det är för att du tittar genom vidvinkelobjektiv, jag är tommare än du. Men jag ser det och det gör du också och du nickar och säger ja precis ja precis ja precis. Sedan gör du som jag och längtar till Idol.

Insomnia pt. 4

Goestajäveln svart och vit liknar mest en somnambul skit.
Goestajäveln säger:
- Gå och lägg dig. Du ska upp tidigt imorgon.
- 'fördå?
- För du är trött. Sovit för lite.
- 'fördå?
- För du har valt det. Du har vart dum och inte gått och lagt dig.
- Vill inte. Måste se Law & Order.
- Lägg av, det är ju skittråkigt.
- Måste se reprisen av Miljonärerna.
- Fan säger du? Du kommer bara bli trött.
- Kan sova på dan sen istället.

Goestajäveln svart och vit lyder inte sig själv ett skit. Goestajäveln sover inte när han lovat sig själv. Han är dum i huvet. Det är inte ett dugg synd om honom för han väljer att göra såhär, väljer att vara trött hela tiden. Han säger:

- Fan ska väl du skita i.

Åh, hyresgästerna, jag älskar det här.

Weekend Update

Jag vaknade på fredagen med knappa tre timmars sömn tillryggalagd under natten och var således vansinnigt trött. Tog mig ner till Södermalm och hoppade in i en stor gammal BMW som satte kurs mot Göteborg. Det tog bara drygt tjugo minuter innan Jonatan vid ratten hade förvandlats till sin far. Plötsligt var folk idioter och horor och jävla kärringar om de inte körde lika fort eller bra som han. Det här var hela helgens behållning, Jonatans aggresiva körstil och hatiskhet mot all övrig bilism i hela Sverige, det här var något i hästväg och jag trivdes bra i baksätet.

Väl framme i Göteborg irrade vi med öl som skulle hämtas och lämnas och hämtas och lämnas och alla vägar bar om inte till Rom så i alla fall långt ifrån var vi egentligen skulle. Checkade in på hotellrummet och öppnade en flasköl, bet ihop, försökte pressa fram det pigga, vrida ur kroppens energigömmor och frammana entusiasm och vakenhet. Det fungerade en stund. Gick på svitfest hos Sigge och försågs med vin och buffé, hälsade på en uppsjö av bloggare och bloggare slash skribenter och några skribenter och ett fåtal textfria. Det här var jättetrevligt och jag somnade inte, vilket var en framgång i sig.
Vidare så till Uppåt! Framåt! på ODDatLarge-relaterad fest med fickan full av ölbiljetter. Hann väl trycka i mig ett par stycken. Jag hamnar plötsligt i konversation med New Moscow-Mathias (EDIT: DAVID! Inget annat. Fan jag hatar folk som glömmer namn. Hatar. David, it is. ) och även om jag inte minns så mycket längre vet jag att det var trevligt. Sannolikt yrar jag en del, det sömnlösa och alkoholstinna börjar spela på min kropp nu. Till slut inser jag att det handlar om att somna och frågan bara är var jag ska göra det. På hotellet eller vid ett bord på Uppåt! Framåt!. Jag väljer hotellet och snavar in i en taxi som kör mig tillbaka där jag snabbt dukar under fullständigt och sover sött fram till klockan halv nio nästa morgon.

Morgonen präglas av intensiv spränghuvudvärk och Andreas attacksnarkningar från en säng bara metern bort. Efter långt bad och två koppar kaffe som båda hamnar på topp fem över äckliga koppar kaffe jag druckit i mina dagar blir det bilresa igen, tillbaka till Stockholm och det går bättre nu, Jonatan svär inte lika mycket, kör mer avslappnat. Jag anländer hemma i Hägerstensåsen vid 20.15 och hinner duscha och byta kläder innan det är dags att bege sig till Alvik på födelsedagsfest. Dricker vitt vin, inte så lite, men blir inte särskilt full. Somnar med flickvännen redan vid tvåsnåret sedan resten av festen tagit sig ut på klubb. Idag skriver jag textkritik större delen av dagen.

För övrigt skyr jag Götlaborrg lite. Gillar inte alls den stan, dömer den skoningslöst trots en extremt kort visit. Staden är inte längre ett alternativ till Stockholm. Robin sa att han hellre skulle ta cyanid än att flytta dit och jag är inte långt därefter. Stockholm utkristalliseras allt tydligare som det enda boendealternativet för mig. Så kan det gå.

Fo' real

Hur många har läst det här förr:

Jag skriver dig, med smörkniven
i morgonsmöret, en skön skrift, som målad
av en rote American Airforceplan,
i vitt, marin, läppstiftsrött
mot himmelen av guldfett; jag önskar mig
pilotens lilla död, inandningsmjukt
kraschande i ett majsfält, violett,
som det yttersta på kronärtskocksblad,
smorda i grovsalt och skymning
Jag smörjer dig i breda tag
Jag drar tänderna
mot håret

Jag gissar att det inte är så många. Jag gissar att inte särskilt många kan gissa sig till vem författaren är. Trots att där finns en utpräglad stil, en återkommande meningsbyggnad, en typisk vardag.

Hur många vet vem som skrivit följande:

yo

vart tar alla jordgrubblarna vägen när sommraren är övrer okcså skärvrorna har slokcnat på himmelen okcså alltning blir mörkct okcså lite mera dystert

det undrar jag nu

yo

Antagligen fler. Där finns också en konsekvens och ett utpräglat uttryck, språk draget till sin spets, det rasar samman. Jag föreställer mig att det är vad som menas med att "krossa bokstävlarna" som Gunnar Ekelöf en gång efterfrågade.

Författaren är förstås densamma (Carlbring) och jag misstänker att varken diktsamlingen varifrån den första texten kommer (Sånger vid E4:ans avfart) eller YoEmbryo-bloggen har inbringat särskilt stora summor pengar, det är förstås en gissning, diktsamlingar genererar förvisso priser och framtida utgivning men bloggen, den dagsfärska poesin på bloggen, blir läst. Mångfaldigt läst.

Jag skriver inte lyrik, okej jag har slängt ihop några alster till och från, titta gärna, men jag skriver egentligen inte lyrik. Jag läser den sällan heller, annat än när jag är nödd och tvungen eller plötsligt slås av väldig lust. Jag läser dock bloggen, bloggarna, precis som du läser bloggen, bloggarna. Den moderna lyrikern borde, måste, använda bloggen, måste finna nya medium att nå sina läsare i och det faktum att det var en etablerad förmåga som låg bakom Embryo gör mig glad eftersom det kan betyda att någon tar till sig det här uttryckssättet som en rent litterär publiceringsplats, om inte likvärdig så i alla fall läst och jag föreställer mig att den som skriver, poeten författaren, önskar bli läst.

Johannes Anyuru, Marcus Birro, fucking everyone som skriver dikter färska nya poem bred ut er på blogg om det betyder något att någon läser för ingen redan invigd köper diktsamlingen. Nästan ingen i alla fall. Nå någon vettja alla. Och kultursidor stora jävla kultursidor skriv och bry er om ta på allvar det är på riktigt.

Yo yo yo

Jag är i chocktillstånd, de säjer ja nu yo. Mannen bakom geniala bloggen http://yoembryo.blogspot.com visar sig vara min förra skrivarlärare. Jag är golvad men förtjust.

Har tidigare tipsat om Magnus Carlbrings storhet HÄR och HÄR och HÄR och känner att jag gör det med än större eftertryck nu.

Wow, de säjer ja nu yo.

extraspår

Jag såg inte hela Idol, jag var tvungen att gå och sätta mig bland fyllona på Hägern och se stockholmsderby (tråkigt) och Zlatan - Roma. Men jag såg utröstningen. Jag såg att varken Cissi eller Patrizia gick vidare. Istället Felicia och spikesfrisyren Sara. Svenska folket kan uppenbarligen inte hantera demokrati, tydligt i söndags, än tydligare idag. Jag var förvisso kritisk även igår, Danny sjöng inget vidare, är inte ens söt nog för att leva blott på det. Nej nej.

Anyways.

Köp inte "DKNY Be Delicious". Dels är det världens töntigaste namn på en herreau. Dels luktar den inget vidare. Jag kan inget om sånt här men fick gratisprov när jag köpte min pava Chanel häromsistens (efter begåvad rådgivning). Fick en Cacharel Amor Por Homme också. Töntigt namn igen. Luktar förbannat gott.

Anyways.

Jag har huvudvärk. Alltid hela tiden nästan varje dag nuförtiden. Jag vill inte bli iprenpundare. Jag måste börja aktivera mig eller något. Hur smart och duktig jag än är i den mörka källaren är jag sjuklig och Mr Burns-ig i min isolering. Inte bra. Ajajaj.

pontus said...

Det blir alltid pinsamt när icke-ekonomer skall raljera över ekonomiska lagbundenheter.

Goesta, kan du inte förklara varför en högre inflation skulle leda till lägre arbetslöshet (och detta alltså stabilt, på lång sikt)?

Vad är kostnaden av hög inflation?

Jag är övertygad av att du inte kan svaret på någon av frågorna ovan, men gärna orerar över att politiskt viktiga beslut endast bottnar i de ondas (högerns) önskan att förtrycka och förminska människor.

Tänk om, tänk rätt, och slutat bete dig som rökrutevänstern.

20/9/06 18:48

Goesta said...

Pontus: Jag har väl inte sagt att en ökad inflation skulle leda till lägre arbetslöshet. Jag menar bara att varken den förra eller den nya regeringen har någon egentlig politisk vilja att pressa arbetslösheten ner till runda fyra procent, oavsett vad de säger under valrörelse.

Sedan ifrågasätter jag starkt din hållning som verkar vara den att bara de välinsatta och nationalekonomiskt meriterade ska få uttala sig i politiska sakfrågor.

Jag har rätt i det jag skriver i inlägget (eller hur) och jag är beredd att ta risken att ha fel på min egna blogg såväl som i diskussioner med fränder som meningsmotståndare. Jag är alltid beredd att bli motbevisad av någon som vet bättre.

Förresten är jag gärna rökrutevänster. Ser inget problem i det.
Tänk om, tänk rätt, sluta försöka mästra mig i mitt eget hus.

Återtåget

Det tog inte så fasligt lång tid förr än både Isobel Hadley-Kamptz och Katrine Kielos hittade tillbaka till bloggen. Jag hoppas det inte är tillfälliga comebacker.

Inlägg nummer 802

Det här är ingen text för att få er att säga 'nej snälla sluta inte' så säg inte det. Jag fiskar inte. Jag funderar bara. En del av mig vill verkligen lägga ner bloggskrivandet. Det är självdestruerande i den mening att det tar tid, inte så mycket att skriva men att läsa och svara på kommentarer, att läsa andras texter, att hålla mig uppdaterad. Den stjäl min tid, den här skiten, den stjäl tid från sånt jag tycker är viktigare. Det är roligt men mest av allt är det en ursäkt för att inte göra vad jag borde göra, hela anledningen till den här blöjfunderingen är att jag ska slippa göra något av allt det jag borde göra. Det Ljuva Livet som opium inte för folket men för Goesta. Jag borde gå på avvänjning.

Samtidigt älskar jag att ni läser.

Klarsyn

Johan på Rodeobloggen får onekligen till det:
"Lifestylewise är vårt flockbeteende i övrigt helt omatchat i modern tid, om det sedan gäller delin på Rörstrandsgatan, technofester i Berlin eller närläsning av samma fashionbloggar är mest en fråga om nyanser. Stämpla något som livsstil och svenskarna är på plats snabbare än du hinner bokstavera "Uffie"."

Välformulerat och knivskarpt. Beautiful.

Jag ska sluta tjata om valet men bara för att:

Inflationsmålet är ju det viktigaste för såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar, full sysselsättning är det inte. Riksbankens mål är 2%. Just nu har vi ännu lägre tror jag. Inflation bekämpas bäst genom att hålla nere lönerna. Lönerna hålls lättast ner genom att ha en viss arbetslöshet. Under fem procent vore inte alls bra, ur riksbankens och regeringens synpunkt (sosse som modde). Jag har läst många ekonomer säga att runt sju åtta procent vore önskvärt.

Jag tror inte att borgerligheten kommer att ändra uppfattning, arbetslinjen är alltid underordnad inflationsmålet. Detta tycker också Göran Persson, jag är egentligen rätt kritisk mot honom också, om det inte har framgått tillräckligt tydligt under valrörelsen.

Jag kan inte så mycket om detta men så mycket tror jag mig ändå veta. Så. Aldrig under fem procent, antagligen över sex. Det är en gissning men en korrekt sådan. Lovar.
Fast. Det finns en möjlighet. Låglönejobb. Riktiga, låglåga, låglönejobb hotar inte inflationen. Sådana kan vi nog få.

Linda hette hon.

Upp ganska tidigt göra armövningar för att komma bort från ledstelhet och återuppbygga obefintliga armmuskler, gå till de där som är ansvariga för mitt fallskärmsavtal och visa att jag är duktig, släppa in rörmokare som ska laga droppande rostsjuka rör. Han var här igår också, rörmokaren, frågade om vi hade haft fest trots att vi inte hade haft det. Kanske ett tecken på att det börjar bli dags att städa. Sedan plugga, läsa texter, skriva massor om texter. "Hitta kärnan!" "Hitta kärnan!". Mhm. Måste börja äta nyttigare, måste börja leva nyttigare, satt ni bredvid skulle ni se mig förvandlas till folkölsmissbrukare - det känns orent på något sätt.

I alla fall. Är inte Robert Kangas en rätt trist typ att läsa? Jag fascinerades av hans språkliga finurligheter och bryskhet en stund men börjar tro att han bara är trist, kanske ska lägga ifrån mig boken börja på något nytt, läser bara svenska män som fortfarande är vid liv just nu, jag identifierar mig inte utan stärker mig - De är inte så jävla bra, jag räcker till, jag räcker till, jag räcker till.

Stil har inget egenvärde (för den som skriver) skrev Sigge någonstans men det är en sanning med modifikation. Stil är vad som får dig att tycka att det kan vara viktigt att just du berättar, alla har historier eller i alla fall något litet att tillföra, stilistiskt kunnande är vad som gör dig trygg i att du gör stora tanken rättvisa. Är man redan trygg i det kan stil tappa sitt egenvärde men tills man är alldeles säker behövs den, som ett redskap, värsta verktyget, när du berättar. Annars - Det här kunde vem som helst ha sagt, antagligen också mer innerligt, mina enda känslor är egocentrerade, lämna över till någon empatisk människa, börja jobba på skola istället. Stilens egenvärde ligger alltså i att göra sig rättfärdig inför sig själv.

Jag hittade vad hon hette, idolen jag börjat heja på. Linda (till höger i bild, det andra är Jessica som också gick direkt till final). Hon är duktig. Heja!

Four more years.

Lars Ohly om Expressens krönikör Marie Söderqvist, som han pekade finger åt i direktsändning:
"Min beskrivning av hennes uppfattning är att hon ligger något till höger om Djingis Khan."

Varför var han inte sådär vass under valrörelsen.


Gamle moderaten Bildt hade också sina stunder:
Fru talman! Låt mig börja med att bli nummer två i raden av officiella gratulanter till personen Göran Persson på hans 50-årsdag. Jag övervägde ett tag om jag skulle sjunga i riksdagens talarstol, men vi har inom den s.k. sångalliansen en ansvarsfördelning på den punkten där vi respekterar respektive kompetensprofiler. Och jag tror att om jag skulle börja anta den typen av ton i riksdagens talarstol skulle det vara att alltför mycket förmörka den dag som skall vara ljus för Göran Persson, mig själv och förhoppningsvis nationen. Men låt mig framföra en hjärtlig gratulation.

Idag tänker jag också på när superborgerliga Anne Wibble sa följande i början på 90-talet: "Alla har väl en årslön på banken?" i en diskussion om hur arbetslösa ska försörja sig i väntan på nytt jobb.

Fyra år.

sug sura disktrasa sug.

Det är valbaksmälla och den får mig att känna mig som en del av media. Jag får fler besökare denna dag än på ett par månader. Som om jag skulle tillföra något annat än disktrasesurt gnäll till debatten. Förvisso jävligt sant disktrasesurt gnäll, I'll give me that.

Det händer ju andra saker. Livet går vidare. Idol 2006 går vidare. Min favorit just nu är hon den "rockiga" bruden från Haninge som nyss sjöng i skotskrutig klänning. Hon skulle kunna bli stor, de andra idag var riktigt trista typer.

Sedan blir ju Sverigedemokraterna allt större. I nästa val kommer de möjligen in i riksdagen om inte något drastiskt sker. Känns bedrövligt.

Skönt då i alla fall att Ohly visar fingret i teve. Självklart förstår jag alla invändningar man någonsin kan ha men det är ju för jävla kul. Han pekar finger åt en debattör i TV4s morgonsoffa dagen efter valet. Det är underbart. Mer sånt och då gärna i riksdagen, från talarstolen, från Lena Ek när Persson himlar med ögonen, från Camilla Sköld Jansson när Reinfeldt suckar tungt. Fram med fingret. Fuck you för helvete. Jag älskar det.

Carl Bildt, Olof Palme, Gudrun Schyman. Alla sjukt dryga och syrliga. Alla älskvärda att se debattera. Fler såna politiker annars stänger vi av, vi allihop.

Plus att Studio Virtanen börjar idag på TV8. Jag gillar verkligen programmet. Jag har haft arga diskussioner med Robin om det här, om Virtanen är en fitta som försöker vara dryg eller om han faktiskt inte alls är det, att han istället är intresserad och alls inte självgod. Jag har stått för den senare åsikten (även om jag också tror att han är lite självgod men bara sådär på ett trevligt sätt). Idag gästar Jonas Inde, buskiskillen från Killinggänget, och han är på många sätt en lysande person, detta genom att glans och tragik väger lika tungt. Tydligen dyker Carl Reinholdtzon Belfrage, Sigge Eklund och Elin Alvemark (m fl) upp med jämna mellanrum den här säsongen. Vet inte vad de ska tala om. Sätter tusen på att Ringskog Ferrada Noli var tillfrågad. Jonna Sima är utraderad, Strage kvar, Isobel borta, Leo likaså. Jonna och Leo saknar jag inte alls. Inte heller Rosenfeldt förresten. Däremot saknar jag självrespekt som skriver såhär mycket om ett program bara jag ser.

Kan tillägga att jag inte var tillfrågad att vara med. Jag blir aldrig tillfrågad. Det gör mig disktrasesur. Och gnällig. Och cirkeln är sluten. Alla är en allians där Goesta inte får vara med. Fuck alliansen, jag ska börja hjula för bananer, det kan bli min karriär.

Opposition

Nu blir det tillbaka till grunderna.


powered by ODEO

Det här har vi valt.

Ska det kosta pengar att gå på museum? JA!
Ska det kosta pengar att låna böcker? Ja, det kanske är en bra idé.
Ska det bli lättare att få vård snabbt om du har råd med dyra privata försäkringar? JA!
Ska det bli mer av ett straff av vara arbetslös? JA! ABSOLUT!
Ska Mats Odell eller Birgitta Ohlsson sätta prägel på den borgerliga familjepolitiken? Mats Odell förstås!
Ska vi omvandla fler hyresrätter till bostadsrätter och göra det ännu lite svårare för fattiga och skuldsatta att överhuvudtaget få en lägenhet? JA!
Ska vi på oklara grunder slopa fastighetsskatten, som framför allt de besuttna betalar, och ersätta med en kommunal avgift som alla betalar? JA! Det är en toppenidé!
Ska vi i regeringen ha med ett parti som är nära förbundet med homofobi och abortmotstånd? SKITBRA!
Ska vi bli påhejare av den amerikanskbrittiska korstågspolitiken? Jorå!
Ska det sitta fler svenskar i fängelse? JA!
Ska kriminalvården bli än mer straffande och än mindre vårdande? Lätt!
Ska friskolor fortsätta att ta emot skolpengen för elever som skrivs in och sedan behålla den när de går över till den kommunala skolan sedan de inte klarat att hjälpa eleven tillräckligt? MM. Skitbra idé!
Ska vi bygga ut kärnkraften? Vore väl toppen!
Ska vi göra förskolan billigare? NÄ.
Ska vi få små skattesänkningar så att vi har råd med de stora avgiftshöjningarna? JA! Det går nog ihop ändå!
Ska vi byta styre för att det är "roligt" med nya ansikten? Jätteskönt!
Ska vi ha en statsminister som tycker att Da Buzz har gjort en av världens tre bästa skivor i historien? FETT!
Ska vi ha mer av sponsring till kommersiellt gångbar kultur och mindre av stöd till smal sådan? Verkligen!
Ska vi sänka biståndet? Ja! De kan starta småföretag istället de där biafrorna.

Grattis världen!

Grattis Sverige. Fyra års vanstyre kan börja. Känns friskt. Känns fräscht. Känns, eh, ja, du vet, skitilla. Jag visste att det skulle bli såhär men ville ändå inte riktigt sätta pickadollen mot skallen förr än det var kört. Nu är det kört.

Alla som tycker jag har fel. Ni kommer ge mig rätt vad det lider. Om ni inte är höginkomsttagare. Så är det. Jag lovar.

Söndag den sjuttonde i nionde tvåtusensex

I skrivande stund blir det en rödgrönfeministisk majoritet i Det Ljuva Livets parlament. Miljöpartiet är störst med 21% av rösterna, Vänsterpartiet tvåa med 19% och Socialdemokraterna trea med 18%. Feministiskt initiativ kammar ändå hem 8% av rösterna vilket får ses som imponerande. Kristdemokraterna hamnar helt utanför, blott 2% av rösterna, och Reinfeldt plockar ljumma nio procent.

I verkligheten kommer det att bli helt annorlunda och Fredde R blir statsminister.

Idag ska jag se på Liverpool - Chelsea och där har i alla fall rätt lag, de röda of course, en chans att fixa segern. Jag önskar att de röda i politiken också haft Peter Crouch i laget.

Sa jag att jag är bakfull?

I love you ich liebe dich Zlatan Ibrahimovic

Sjögång i bakfylleskallen, jag blev väldigt full igår, hade man kanske anat, nu bubblar magen och huvudet vajar av och an. Cassie var verkligen jävligt snygg men gjorde inte ett klockrent framträdande. Hon dansade fint och semimimade sig genom fyra låtar för att sedan tycka att det fick räcka. Så vadå, Maxmål och Mejanfest istället och förstås fylla, åkte taxi hem och somnade. And the beat goes on.

Förresten. Skit i valet - Zlatan har tackat nej till landslaget, i alla fall tillfälligtvis. Morska krönikörer säger trams och svek. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att det är en katastrof oavsett om det är tramsigt eller om det är ett svek eller om det är intressant att Zlatan gång på gång står upp för sig själv och sin övertygelse oavsett konsekvens. Jag vet inte jag är mest ledsen att det blir såhär. Vi behöver Zlatan, han är lusten till landslaget. Jag tror kort och gott att situationen är så ohållbar att Lagerbäck måste kliva av, precis som jag skrev för ett par veckor sedan. Saker och ting blir värre och värre tills han har tackat för sig och vi ger honom då rättmätigt beröm för ett strålande arbete men nu är det inget som strålar längre om vare sig Lars eller laget. Vi behöver nåt nytt, nåt för de som väntar. Jag fryser.

Det Ljuva Valet

Vad har du röstat på eller kommer att rösta på i riksdagsvalet?
	Centerpartiet
	Folkpartiet
	Miljöpartiet
	Moderaterna
	Vänsterpartiet
	Socialdemokraterna
	Kristdemokraterna
	Feministiskt Initiativ
	Junilistan
	Blankröstar
	Röstar inte alls
	Annat parti
Free polls from Pollhost.com

sweet & lowdown

Skönt att vakna upp och inte vara arg. Skönt att gå på Cassie-releasen ikväll. Skönt att jag lagt in nya låtar i MP3-spelaren här på Det Ljuva Livet. Skönt att länka till John's Candy igen, bara för att. Skönt att det är fredag. Skönt att länka till min gamla häst Kort Prosa igen, bara för att. Skönt att röka så många cigaretter att det kan framstå som en parodi på rökning. Skönt att ha ett kilo Monsun Malabar hemma. Skönt att ha köpt nya Bon.

Oskönt att vakna upp och vara stressad. Oskönt att få CSN-räkning till frukostkaffet. Oskönt att inte vara förtjust i sitt eget sällskap. Oskönt att lukta svett. Oskönt att bildreportagen i nya Bon är så trista. Oskönt att behöva städa. Oskönt att inte äta frukost, bara för att. Oskönt att det man skriver så ofta blir experiment och inte riktig text. Oskönt, riktigt oskönt, att det som verkar vara en strålande idé när man går och lägger sig så ofta, nästan alltid, framstår som fantasilöst när man vaknar.

Hyresgästerna står för det bästa, allra bästa, just nu. De är skickliga i all sin enkelhet. Här har konstredaktörerna något att sätta tänderna i.

Köp en städhora på rea - bara med allians för Sverige.

Jag blir magsjuk av all politik jag ser på teve men jag kan inte sluta, antagligen just för att det är på väg åt helvete och jag uppenbarligen är en person som attraheras av sådan utveckling. Det är ju helt klart att högern vinner.
Skit: TT skriver att Leijonborg ska bli utrikesminister (något jag tidigare skrivit om som ett kul och extremt orimligt skämt), Persson snubblar på orden och snackar skit, Reinfeldt är klädsamt knäpptyst, alla medier visar de mest ovetenskapliga irrelevanta undersökningar, fanns där någon trovärdighet betyder det att alliansen vinner med ungefär 70% mot 20% på söndag, allt är skit. Det blir inget bra det här.
Inte skit: Hägglund verkar ha tröttnat helt, Wetterstrand är skarpast av alla, Ohly är skarpare än i alla fall någonsin förr (vilket inte betyder att han är jättebra ändå).

Hursomhelst är jag uppgiven. Det enda som gör mig lite glad är att jag vara minst lika uppgiven inför förra valet.

Kan någon allianssupporter förresten förklara varför det är bra med ett skatteavdrag för hushållsnära tjänster? Varför det är ett förslag som lockar er röst. Varför just där? Varför överhuvudtaget? Vilka konsekvenser tror ni att det här får? Någon av de som läser måste ju tycka att det där är en bra idé. Var anonyma om ni vill. Jag vill bara höra vad i hela fridens namn som nyttan är? Det är ju horribelt i mina ögon och något som borde fälla allianshelvetet. Tacksam för snabbt svar.

Snusk?

Linna skriver precis den typen av text jag tycker om att läsa idag. Kjell Häglund-texter (plus dylika) i all ära men Linnas analyser är minst lika viktiga.

Apropå språkfunderingarna tidigare noterar jag att hon skriver ihop överhuvudtaget (bra och väntat) och tillslut (dåligt och överraskande).

Moderaterna förespråkar planekonomi 2020?

Joel Malmqvist ser väldigt höger ut på bild men låt er inte luras. Han är skarp. Titta här.

Fredrik Reinfeldt tillstår alltid att han omvärderat många frågor och nått nya insikter och inte längre tycker alla de nyliberala nästfascistiska sakerna han tyckte förr och skrev böcker om för tretton år sedan. Vad är det då som säger att han inte blivit Socialdemokrat om ytterligare tio år och kommunist om tjugo? Vad är det som säger att hans nuvarande analys är något han kommer att hålla fast vid? Vad säger han själv om det? Jag menar, jag hade kunnat avfärda hans 1993-förslag när de kom och då var jag tretton år, varför kunde inte han detsamma redan då?

krams

I min bookmarklista med bloggar ligger Jenny Westerstrand bredvid Robert Laul och det måste vara den enda platsen på jorden där de står nära varandra. Gud, så bred och mångfacetterad jag är. Som att läsa Bang och Slitz med samma entusiasm ungefär.

Och, hey, vafan, Caroline, jag pissar också på alliansen, jag är ingen piratpartist, jag är på rätt sida i kriget mot terrorn.

Idag ska jag till Magnus, min älskade sjukgymnast, och vi ska dra i min lem tillsammans. Armen alltså. Kanske blir den rak till slut. Sedan ska jag vara hemma själv, inlåst, vågar jag stänga av mobilen? och skriva klart det jag skickar imorgon. Blir jag klar får jag bli full blir jag inte klar blir jag full av självförakt.

Jag kanske inte har så många läsare om man jämför med folk som har skitmånga läsare men jag tycker jag har skitmycket läsare och jag undrar om jag inte lyckats måla in åtminstone en liten jävel i ett hörn så att hon eller han väljer bort högern. Kanske inte. Men låt min hybris växa sig stor nu jag behöver den.

De trauman andra upplever som mina mest relevanta är inte alltid de jag tycker är jobbigast. Jag kanske tycker andra saker är mycket svårare att förlika mig med än de grejer som alla tycker är så himla synd.

Alltså som jag hatar det här valet. Jag är svårt resignerad. Det är kört. Uppdrag Granskning om Fredrik Reinfeldt påvisade med all önskvärd tydlighet att moderatledaren tycker att 3630 kronor efter skatt för heltid är rimligt betalt för att ta hand om hans barn och vara hushållerska i den mån hon hinner med men det kommer inte att räcka. Programmet visade i övrigt mest en Reinfeldt som en gång varit mer radikal och ännu dummare än nu, inget kontroversiellt, alla har varit radikala, till och med Göran Persson har sagt att han hatar klassamhället för att sedan bejaka det. Okej, Göran Persson sa det där för typ ett halvår sedan, men har fortsatt bejaka den utvecklingen ändå, sedan urminnes tider.

Jan Guillou och Göran Rosenberg är skickligare än jag någonsin anat. Håller ni med? Oavsett tillhörighet så har partiledarna fått svara lite nytt, lite annat, än tidigare. Lite roligare blev det, lite mer vågat. Älskade Guillous angrepp på Reinfeldts, och för all del också på Görans, kriminalpolitik. Det har aldrig funkat med hårdare straff hur svårt ska det vara jävla idioter, sa Jan inte riktigt, men menade.

Esbati skriver om "Unga konservativa moderater" och uppmärksammar dem med all rätt. Gammal skåpmat för den trogne Det Ljuva Livet/Anna Hellsten-läsaren som i två inlägg förra augusti (Här lite men mest HÄR!!!) fick bekanta sig med gossarna.

Så. Nu går vi ut och river ner affischer i Hägerstensåsen och sörjer de kommande fyra åren. Puss.

Ska försöka ha valvaka med öl och vin och sprit på söndag. Är det någon som vill vara med? Inga alliansväljare välkomna (Okej, Isobel får vara med om hon vill men jag tror inte hon röstat någonsin i Sverige). Sedan kan vi dricka oss ledsna efter förlusten och sörja med Hot Chip-konsert om vi orkar. Kanske spelar Modesty-Jakob i min källare då? Han är skyldig mig en privat konsert (om du läser detta är det läge på söndag!).

Pacman

Wiggern jag trängt in i tjallamallajeansen tänker idag på Tupac Shakur. Det är på dagen tio år sedan han dog. Här fuckar han upp Diddy och Biggie och Lil' Kim med hjälp av Outlawz, bäst representerade av sorgligt bortglömde Kadafi. R.I.P. säger wiggern.

Italiensk mat och klassklyftor

Jag mötte henne på Mäster Samuelsgatan och vi gick ärenden. Sedan till Lo Scudetto för att äta gott, Fredrik Belfrage var där, och det var verkligen gott. Vi drack en öl här och en drink där, vi hade trevligt, det var sommarvarmt, det var fint. Hemma hos mig såg vi Ulf Lundell på teve och tusen klipp på youtube. Vi sov. Hon var söt när hon sov. Vi vaknade och drack kaffe och sedan hamnade jag här, framför datorn, sedan hon lämnat mig för sitt arbetes skull.

Väl här välsignade jag SVTs hemsida för att den levererar vad jag missat. Såg Babel och fick förväntningarna infriade. Det var verkligen en ganska ointressant säsongspremiär med Bergman och Andorihl och Rushdie som huvudnummer. Jag gillar visserligen enkelheten i Lena Anderssons tematik kring Duck City men hon kunde fått ta mer plats i programmet precis som att gammelgubbarna kunde fått ta mindre. Men Daniel Sjölin är fortsatt sympatisk och duktig om programledare, hans utstrålning och sätt rimmar så illa med hans prosa, det är en skön motsägelse.

Ser förstås Uppdrag Granskning och Janne Josefsson. Ser honom rikta en pungspark mot Göran Persson personligen snarare än emot Socialdemokraterna som parti, en Janne Josefsson som inte springer allianses ärenden i sitt program utan snarare framför arbetarpartiets kritik av sin ledare. Sannolikt skräms en och annan väljare från Gröan Persson av detta, jag tycker programmet är så väl genomfört, kritiken så vass, men var de skräms är jag osäker på. Till Ohly eller Maud sannolikt. Jag är ju en av de som inte provoceras av Perssons höga lön eller hur han väljer att spendera den, just i och med att det är detta Sverige vi har fått, valt? Han är ju underbetald i relation till andra chefer och direktörer och annat skitfolk, svårt underbetald till och med. Men Josefssons spark är välriktad. Han får mig att se symboliken i Perssons agerande och han får mig att se det som ett aktivt fjärmande från folket, han får mig att se ett hyckleri som jag tidigare inte riktigt kände av. Jag vet inte om jag manipulerats nu eller var det tidigare men jag härsknar till lite framför Uppdrag Granskning. Det enda trista är att så mycket av reportaget var redan visat material som bara ibland fördjupade bilden och lika ofta kändes som repetition och tjat.

Ikväll slänger han släggan i synen på Reinfeldt och jag vet ju, det här vet vi, att Janne är arg, han har till och med sagt i intervjuer att han hatar överklassen, vi vet alla att det kommer att göra ont, det kommer att lämna en blåtira på den blåe som inte är möjlig att tvätta bort förr än efter valet. Och, ja, Aftonbladets ledarsida, you might quote me on that one.

Kursivism

Så jag utnyttjade hela mitt politiska inflytande under eftermiddagen igår. Detta genom att poströsta, förtidsrösta som det heter nuförtiden, vid Nytorget på Södermalm. Framför mig stod en man i fyrtiofemårsåldern med sina två döttrar, kanske elva respektive sexton år gamla. Han plockade valsedlar från Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna och la i kuvert. Döttrarna frågade om han skulle, om man verkligen fick, rösta på alla partier. Han sa att det fick man inte men några gick bra. Sedan tog han en valsedel som sa nej till trängselskatter och döttrarna frågade om inte de där trängselskatterna var bra för miljön. Nej, sa han, det är de inte. Hur han röstade har jag förstås ingen aning om eftersom han sedan ställde sig väldigt privat bakom en av de gröna skärmarna och stoppade ner gud vet vad i kuverten. Själv var jag väldigt konsekvent i mitt val. Eftersom jag inte är skriven i Stockholm, varför är jag inte det? så får jag inte ta ställning till trängselavgifterna via valsedel. Men jag får göra det här. Jag tycker att de verkar toppen, är toppen. För-argumenten är många och motargumenten är inte lika många. Det är klart att det kostar. Att förbättra miljön kommer självklart att innebära vissa uppoffringar. Men någon gång måste vi ju göra de här uppoffringarna och ju tidigare vi gör dem desto billigare lär de bli.

Jag kunde inte fixa legitimation igår men gör det idag istället tillsammans med flickvännen som intygsgivare och personbevislämnare. Istället igår drack jag öl. Det kunde jag i alla fall göra. Några stycken. Inga excesser. Gott så.


Språkfunderingar:

Varför säger de flesta "mitt/ett leg"? Borde inte "min/en leg" vara det enda korrekta?

Varför skriver 84% av Sveriges befolkning mellan 18 och 34 år alltid "tillslut" istället för det korrekta "till slut"? Okej om man vill försluta något, då kan man tillsluta det, men om man till slut har kommit hem finns det väl bara ett sätt att skriva detta på? Den här felskrivningen ser man ju konstant även hos folk som verkligen kan skriva. Why?

Varför börjar vi inte skriva ihop över huvud taget som överhuvudtaget? Jag är för det senare alternativet och kommer att skriva så även om folk bestämt hävdar att det inte passar sig men varför tycker inte fler som jag att det är långt mycket rimligare men en ihopskrivning av de tre orden?

1991

Jag tror att 1991 kommer nu jävligt hårt. Skithårt.

asså såhär ja har skrivi skitbra ida å igår å men d e endå cepe för nu när ja måste lemna in d så vill ja absolut inte att nån ska läsa d för jag vill ha d för mig själv tills d e klart! återstår då i så fall å skicka någe annat som ja ba skriver för att lämna in men d känns ju cepe också å jag vete fan va ja ska välja av de dåliga alternativen. nu ska ja åka ner på stan och äta å fixa nytt legg å poströsta å ta ut pengar å så. sen ska ja gå runt på söder och spotta precis precis bakom dom som e medelklass.

Charmant

Bolivar rannsakar sig själv idag och gör det bra. Själv har jag aldrig varit sådär aktiv utan nästan alltid bekväm. Har besökt ett Ung Vänster-möte och ett Syndikalistmöte men aldrig gått tillbaka, antagligen för att jag inte såg några potentiella flickvänner där. Har aldrig varit organiserad annat än fackligt och herrejävlar vad tråkigt det är att sitta på Kommunals beredskapsmöten och ta emot stenciler som vore det ett självändamål. Det fanns förvisso en sann lust i att representera kollegor i kamp mot chefens bitvis undermåliga beslut men oftast slutade det med att hon, chefen, gjorde som hon ville från början.

Bolivar länkar till en text i Aftonbladet av Johan Ehrenberg (och angrip inte hans argument genom att angripa honom eller hans bristande kvaliteter som fantasyförfattare nu utan titta på vad hans skriver idag istället) och det vill jag också göra. Han har så rätt här. Visst?

11/9 - 2006

Jag såg en stund på CNN inatt, såg en hel massa bilder jag redan sett som visade plan som kraschade människor som skrek och sprang och jag såg aska. Väldigt mycket aska. Jag har sett allt det där tusen gånger. Sedan kom klipp från den gudstjänst som hölls med en uppsjö av världens ledare, från väst och hela universum, ledd av kristna judar muslimer alltihop. Det ständigt återkommande var sorgen, oavsett vem av de religiösa ledarna som talade, det ständigt återkommande viktigast av allt var att låta hoppet och freden segra över ondskan och illdåden. Även Bush och Blair såg ut att tycka att det faktiskt var just genom att välja det goda alternativet, det fredliga, man skulle kunna förgöra ondskan. Men även den där samförståndsgudstjänsten tog slut. Sedan kom bombhögern och pulvriserade delar av den muslimska världen. Sedan kom nya terrorattentat. Sedan kom mer bombhöger och ny aska. Väldigt mycket ny aska. Ingen vann alla dör fortfarande överallt och snart smäller det igen någonstans.

Jag hade varit på läger med klass 7A och sovit över och och gått tipspromenad och lekt lärakännaövningar och gjort värderingsövningar och var rejält trött på de egentligen rätt underbara ungarna när jag kom hem till Rågsvedslägenheten och slog på EuroNews. Jag fattade inte först vad det handlade om men hann precis lyssna mig till att ett plan av okänd anledning hade kört in i den ena skyskrapan när ett annat plan plötsligt penetrerade den andra. Rösterna från mannen och kvinnan som kommenterade på teven var tysta ganska länge och det var jag också. Sedan ringde jag runt till vänner och sa åt dem att slå på teven. Några av mina vänner vägrade att slå på teven för att de var så övertygade om att jag lurade dem och kollade de hade det betytt att de gick på det. Sedan satt jag där, pratade mest med Aaron i telefon, och tittade och väntade. Känslan då var framför allt att det aldrig skulle ta slut, det var en viss upphetsning hos oss, det var spännande och skrämmande och obehagligt och fascinerande, känslan då var att det skulle regna fler och fler plan över fler och fler byggnader, Vita Huset nästa, kanske något i Europa också, vad kommer att hända och jävlar i helvete vad Bush kommer att slå skiten ur världen efter det här.

Det finns en spänning i luften även idag. Man vet vilket datum det är och man vet att det kan hända skit. Nån skit.

F!nt

I Mats Olssons söndagsblogg (ja för det är väl nästan vad det är egentligen?) kommer han ut som FIminist och det glädjer mig. Bättre reklamplats är svår att hitta. Sannolikt kommer han att mailbombas av ilskna män nu när han tränger ur den gemytliga sportgemenskapen. Lyckligtvis har han någon som förhandsgranskar alla hans mail nuförtiden.

Feministiskt initiativ har låtit göra en SIFO-undersökning som visar att de ändå har goda chanser att komma in i riksdagen. Lite tveksam till frågeställningen är jag men det är jag å andra sidan ofta när partierna själva beställer undersökningar för att visa ett visst resultat. Jag tror inte att F! kommer att nå ovan fyra procent. Jag välkomnar dem i riksdagen men tror inte att det kommer hända. Jag själv kommer, som sagt, inte att rösta på dem men är egentligen ganska sugen. Bara för att.

Ikväll krockar Person/Reinfeldt-debatten med Sopranos och det finns inte en chans i världen att jag missar det senare men jag gissar att man kan se moderatsossefighten här senare.

söndagar med diskmaskinen

I det första blogginlägg jag någonsin skrev rapporterades om umgänge med Sebastian. Jag bjöd honom på kaffe och cigaretter och fika i mitt hem. Det ska jag göra idag också. Hemmet är ett annat och det mesta är annat men Sebastian och jag dricker fortfarande kaffe som jag har köpt och röker cigaretter som jag har i paket. Det är bra.

Den kommande veckan ska jag, bör jag, koncentrera mig mycket, prestera skoltext och redan på fredag lämna in dessa för så kallad närläsning. Det blir nog fint, det känns ganska bra nu, jag skrev lite igår och för första gången på länge kändes det som något som var något som var riktigt läsligt var ganska lustfyllt att skriva. Det blir ofta så när jag har riktigt tråkigt och den här helgen har varit sådan, tråkig, men trist på ett ganska behagligt sätt, sitta kolla på teven på fotbollen på kaffekoppen på diskbänken. Den där tristessen är en förutsättning för att orka plocka fram det där som man vill trycka in i worddokumentet, den där tristessen är vad som gör det möjligt att släppa rädslan för pretentioner, rädslan för anspråksfullhet, och plötsligt börjar jag mena allvar. Att mena allvar har egentligen alltid varit det farligaste som finns, i min umgängeskrets har vi i alla år sett till att så sällan som möjligt mena allvar. Bolivars flickvän sa en gång att vi fan var störda i huvet, hon sa det på ett snällt sätt, därför att vi, vi som umgås tätt, enligt henne alltid skämtar men aldrig skrattar. Det där fastnade hos mig för det är väldigt ofta just så det har varit. Sjukt löjligt är det förstås men det är bekvämt, det är så lätt.

Jag drömde att jag var fotbollsspelare inatt. Det gör jag med jämna mellanrum. Jag är fortfarande ledsen, lite latent, över att jag aldrig blev det. Jag skulle älska att vara fotbollsspelare, att det var min karriär. Jag har aldrig haft den där riktiga bollbegåvningen men alltid haft en bra inställning. Jag hade kunnat bli en Joachim Björklund om jag hade gett mig fan på att lyckas. Jag ger mig bara, väldigt sällan, fan på saker.

Fotboll

Vilken jävla grej. Liverpoolderby på Goodison Park, måste ses, jag hade glömt bort det när jag vaknade, tills Micke ringde och påminde. Ikväll Zlatan - Fiorentina i Serie A-premiären. Jag var en gång mer passionerad intersupporter än jag är nu. Jag har hejat (gud vad femtiotal det låter!) på Inter lika länge, nästan, som på Liverpool. Jag har älskat Klinsmann och tyskkolonin där, jag har avgudat Bergamo i backlinjen. Men jag har aldrig brytt mig på riktigt, på det sättet jag bryr mig om Liverpools förehavanden, aldrig tänt till och upplevt förälskelsen till Inter, hatet till motståndaren. Jag är en Zlatanföljare nuförtiden och ville att det skulle gå bra för honom i Juventus, nu vill jag att det ska gå bra för honom i Inter. Att de sedan dessutom är mitt gamla favvolag råkar bara vara en lycklig slump. Men jag skulle aldrig våga mig på att säga att jag är en genuin Intersupporter. Även om jag en gång i tiden tyckte väldigt mycket om Walter Zenga.

I min drömvärld får Luis Garcia spela från start i nästan alla matcher och jag hoppas att han får göra det idag. Han är Liverpools mest oberäknelige spelare, den enda riktigt tekniskt skicklige, den enda som kan dribbla bort tre på raken, han har ett självförtroende som inte är av denna värld. Ändå räknar jag med att han är bänkad i två tredjedelar av dagens drabbning. Dessutom är Carragher ännu inte tillbaka och Daniel Agger i all ära men jag hade mått bättre med den förstnämnde på planen.

När jag bodde i Liverpool, den där stunden, var vi så nära Anfield hela tiden, vi bodde mitt i området kring arenan. Enligt en lokal politiker i staden ett av de mest nedgångna områden som finns att finna i hela England och jag är inne på samma linje. Övergivna hus, stenkastning genom våra och alla andras rutor från tioåriga gärningsmän, tjocka barflys som hotade grannarna med golfklubba när inte dottern i familjen fick följa med barflugorna ut på äventyr, rån med kanyler, barn som kördes över på sina sparkcyklar, den rullstolsbundna guinnessalkoholisten som nära nog bodde på den lokala puben och väktaren utanför biblioteket som mer än en gång tog till våld mot de störiga småbarnen. Nu ska så en ny arena byggas, alldeles i närheten av den gamla legendariska, och i avtalet ingår en sjuhelvetes massa pengar till att rusta upp området. Förhandlingarna har varit hårda och långa mellan klubb och kommun och en hel del pund har öronmärkts för att göra Breckfield/Anfield/Stanley Park mer trevligt, mindre hotfullt. Det är väldigt bra. Klubben gör en bra insats och kan än mer, i tider när spelare kommer och går med väldans fart, sägas vara en viktig del av staden, en folkets klubb. Okej, det handlar om storfinans och svår kapitalism men mitt i denna finns alltid riktiga människor och riktiga känslor och sånt. I alla fall när det handlar om fotboll.

Jenny säger en hel del bra saker

HJÄLP

JAG är Idol 2006. JAG!

Tutelitut här kommer jag och jag är tröttelitrött och bjuder snickelisnack till bästa pris alldeles gratis och tidelipom igår på Debaser var alldeles utmärkt. Läste en rätt ljum recension i Expressen som jag inte är överens med. Jag tycker istället att David and the citizens gjorde alldeles utmärkt ifrån sig. Å andra sidan är jag relativt lättrörd, rårörd, när det kommer till de där gossarna. Joråsåattde... Drack då i alla fall tillräckligt mycket för att på det där lite töntiga sättet våga mig fram till Mister David och säga hej och tacka och sedan säga bra och sedan tacka och sedan säga jag gillar er och tacka och sedan säga hejdå. Han var förstås trevlig.

Väl borta i baren frågade en mörkhårig typ hur det var med armen och jag sökte i det ganska inexakta kartotek som mitt fylleminne utgör. Det visade sig vara en fellow blogger, som var där i sällskap med en annan fellow dito. Jag hälsade bara hastigt på Mattias men bytte flera snälla ord med "Skräpclownen" innan jag klev in i taxivärmen och småningom somnade hemma i den halva fosterställning som är min.

Idag bara tröttelitrött och skapligt skadeglad sedan Fp-skandalen växer sig alltmer morbid, nu senast via ett tv4-reportage. Lars Leijonborg avgår inom en månad, det vågar jag sätta pengar på. Förhoppningsvis avstår hans väljare från att stödja honom nästa söndag. Tyvärr tror jag inte det blir så i tillräcklig utsträckning.

Blogg var en gång det nya svarta är nu det nya klamydia. Finns överallt och kommer urprungligen ur lust men blir mer och mer självförgörande och steriliserande. Det har jag tänkt på. Mycket mer har jag inte tänkt idag. Alls.
Jag såg Idol. Patrizia är favorit hittills tror jag, verkar vara en rätt vanlig människa, fri från gymnasieestetmanér och översvallande gråtattacker eller divalater eller dansbandssmil eller annat äckel. Sjunger fint också. Den där jävla Johan som åkte ut alldeles för sent förra året går bra i år också men kommer definitivt inte att de facto bli någons idol. Lovar.

Imorgon ska jag inte börja dagen med att skriva en sur text om hur bakfull jag är för jag ska vara nykter ikväll hallelujah hurra jag ska vara pigg och fräsch och dofta briljant av min svindyra eau de toilette och sporta min nyklippta James Dean/Nationaldemokraterna-frisyr. Jag trivs med volymen för första gången. Det är bra. Ni älskar mig för jag är så vacker vacker, en finlemmad underklassdandy med det vackraste hår, den lenaste hy, de klaraste blågrå ögon, den skarpaste röst, ni älskar mig:
- j'adore Goesta.
- Äsch den här gamla trasan?
- j'adore Goesta!
- Äsch, inte är väl jag?
- j'adore Goesta!! j'adore Goesta!!

Jag måste ha en egen fanclub snart. Jag är så jävla het.

up and at 'em

Åh dessa dagar. Det regnar alls inte när jag ser på men så fort jag varit inne en stund och sedan öppnar dörren är det alldeles blött på marken. Kanske är det för att naturen vill vara mig till lags, den vet att jag har svårt för moln som kissar genomskinligt, kanske går jag ut för lite, bara en kort stund när jag har ett ärende.

Jag sitter i källaren och trycker.
Jag sitter i källaren och lyssnar på musik, i källaren och ser på teve, sitter och skriver, i källaren. Jag har redan gått i vinteride för jag hatar allt som inte är strålande sol.

Sjukgymnast Magnus tyckte att jag hade varit duktig, han mätte vinklarna och såg förbättringarna. Jag kände mig duktig, som en skolpojke som just slagit personligt rekord i längdhopp. Vi ska ses igen jag och Magnus. Det är alltid bara jag som får ta av mig tröjan när vi ses. Jag är den enda av besökarna som är under 65. De andra gör samma övningar som jag med den enda skillnaden att jag inte får ha viktbelastning när jag sträcker och böjer. Jag är verkligen svag.

Så jag sitter i källaren och trycker och hatar att sommaren blivit höstsjuk och dragit sig undan men gläds i alla fall åt att teven kommit tillbaka, fått nytt liv. I rutan blir det oftast bättre ju sämre det är ute. Nästan alltid.

Så jag ska lämna källaren jag trycker i och äta tjuniekronerspizza i Hägersten och dricka tjuniekronersöl på Little Persia och titta på hundrakronersmusik, egentligen värd mycket mer än så, på Debaser. Debaser är nästan som att trycka i källaren, det är lika mörkt och instängt men det är mer folk där. David är där också. And the citizens. Såblire.

Älska Idol.

Okej det finns risk att det bli lyteskomiskt och det är inte alls min mening men ingen lägger ju upp de skickliga på YouTube. Alltså får ni gå in och se de verkligt duktiga på Tv4.se

Vilken låt är bäst på min mp3-playlist? Vilken är sämst?

Det gick inget bra idag.

Det var osannolikt trångt i tablåerna för den mångfacetterade tittaren. Fotboll, Idol och debatt lockade samtliga intensivt. Det är tvunget så att jag måste titta på EM-kvalet. Där möts jag av den oförmåga som tidigare förvånade och nu bara understryker det faktum att något är ruskigt ruttet. Jag kan inte för min värld förstå vad Kim Källström gör på planen när han fortfarande inte hinner med trots att det är Liechtenstein vi möter, jag kan inte förstå vad annat Elmander annat behärskar än långa löpningar utan boll. Så snart han tar emot passningen ser han ut som en Petter Hansson på halvfart. Marcus Allbäck gör två mål och kunde gjort fyra. Jag tänker inte klaga på honom, han ger alltid allt och presterar oftast väldigt väl. Fredrik Ljungberg försöker frenetiskt men får mest otaliga frisparkar med sig. Jag beklagar återigen att Teddy Lucic tar avsked. Jaja. Det är ändå tre poäng. Markus Rosenberg gjorde bra ifrån sig, onekligen, och egentligen är det underligt att den enda av fyra tillgängliga anfallare som spelar för en bra klubb inte får spela. Jag tillhör dem som tror att Rosenberg skulle kunna prestera fin fotboll i varje match, oavsett motstånd, om han fick spela in sig bara lite. Anders Svensson var inte magisk, nej nej, men åtminstone dubbelt så bra som Kim Kylksåp, vilket Fredrik Ljungberg med all önskvärd tydlighet lyckades påpeka efter matchen.
Och ja, jag saknade Zlatan. Så in i helvete saknade jag honom.

I Idol, som bästa Marie med all rätt vurmar för, var det som vanligt både talanglöst och uderstundom talangfullt. Jag älskar skiten. Det är underhållning på högsta nivå. Återkommer.

Jag hann inte se så mycket av debatten. Jag hann tyvärr se tillräckligt. Fredrik Reinfeldt, som jag med all rätt sågade efter utfrågningen, visade att debatt är hans starka sida och anföranden hans svaga. Så fort han fick prata fritt stammade han och sa fel, så fort han blev pressad i debatt replikerade han vasst och precis lagom syrligt. Jag tycker att Persson fick tokstryk. Hur illa jag än tycker om Freddes förslag, nästan samtliga, är han den första jag sett som lyckats stå upp mot skickligt självsäkre Göran. Jag är orolig nu, nej rädd, för vad det här innebär för valresultatet. Det blir Folkpartiet och inte Reinfeldt som sänker alliansen om så blir fallet. Den numera så finlemmade moderatledare var inte bara smal, han var tamigfan slick. Skit också.

Laul briljerar

Robert Laul är ofta en sensationslysten trist typ men likförbannat en journalist som då och då lyckas rota fram precis det vi vill ha. Idag bloggar han klokt, tycker jag ändå, om landslagets brist på öppenhet med hänvisning och citat från en ledare i GT som inte är dum den heller.

Jag har ju velat ha Lagerbäck kvar länge länge. Nu känns det inte kul eller ens bra längre faktiskt. Han får helt enkelt flytta sig till förmån för något nytt. Okej?

Kulturkonservatoriet

På tisdag börjar det enda intressanta (eller det enda bara?) litteraturprogrammet Babel på SVT igen. Säsongspremiär innebär som så ofta att det ska kryddas med något extra och i det här fallet är det Ingemar Bergman som blivit något så otroligt modernt som kränkt. Plus Salman Rushdie som tydligen skrivit bok om varför man blir terrorist. Gud så tråkigt det låter. Jag gillar programledare Sjölins hållning och sätt att intervjua och jag gillar programupplägget men det här känns som ett grepp för att locka till sig tittarna över femtiofem. Bergman och Rushdie i all ära men har inte kulturfokus varit på just dessa tu i snart sjuttioåtta eller fler år?

Fattas bara att Filmkrönikan comebackar med ett reportage om det finurliga i att Robert Altman alltid gör ensemblefilm.

fjomperier

Öh. Fan trött ja är.

Kelis - Fuck Them Bitches är kanske det bästa jag hört i år. Kan inte sluta lyssna. Fem gånger om dagen.

Har blivit kaffekonnässör på senaste tiden. Jojo. Med flickvän ibland bakom disk i stans mest fantastiska té- och kaffehandel blir man lätt bortskämd. Har avverkat 250 gram Jamaican Blue Mountain nu och är lite besviken. Det ska vara världens finaste kaffe, världens godaste kopp. 800 kronor kilot går det loss på och visst smakar det utomordentligt. Men som van bryggkaffetorsk saknar jag beskan och i viss mån även syran som finns hos de vanliga underklasspåsar jag köper på Ica. Inget kaffe i världen är förstås värt de pengarna. Men jag trodde ändå att det skulle vara snäppet bättre än såhär.

Har också smakat olika blandningar och rostningar och upplevde en brasilianskfransk blandning som alltför magstark. Kunde inte dricka den förrän jag ätit ordentligt. Det liksom skar i magsäcken. En dominikansk variant var finemang men allra bäst, och det här är hela anledningen till den här texten, är Monsun Malabar. Det kostar sisådär 120 spänn kilot vilket är modest i jämförelse med jamaicakaffet men ändå rätt mycket pengar om man dricker kaffe som vore det en sport. Det är gott så inihelvete hursomhelst och hade jag inte tyckt att hela den här grejen med finsmakeri var lite dekadent och överklassig hade mina superlativ varit fler. Love it.

Fortsätter vid sidan om den allmäna depravationen att göra mina fåniga sjukgymnastikövningar och åker imorgon tillbaka till Magnus på SöS för att sträcka lite till. Vad det lider kanske, kanske, jag återfår full rörlighet i den bleksmala barnarmen jag bär omkring på. Jag hoppas verkligen det.

David & The Citizens spelar på Debaser imorgon. Det går på en hundring. Om ni skiter i att köpa kaffe så lova att gå dit. Det kan inte bli annat än en frälsning. Jag är löjligt förtjust i David på ett nästan obehagligt sätt. Han är en av få riktiga idoler jag fått på senare år. Idolisering blir allt ovanligare ju äldre jag blir nämligen. Så.

Anorexi? (eller Ulf Larsson-dieten?)

koffein

Kanske måste jag ändra strategi skaffa en dator på rummet utan internetuppkoppling där jag kan sitta och bara prestera ensam utan att ha tillgång till vänner eller MSN eller bloggar eller SoulSeek eller annat som stör mig lurar mig till lathet och jag måste framför allt börja ta ansvar för att det jag lovat mig själv att göra verkligen genomförs det här handlar inte bara om att skriva eller tvätta kläder det handlar om allt som man som jag lovar mig själv med jämna mellanrum men sedan struntar i tränger bort låter bero.

Jag vet att mer disciplin och koncentration skulle göra mig lyckligare snarare än tyngd att det skulle underlätta snarare än innebära orimliga krav att det skulle vara bra för mig vara viktigt för mig och jag förstår inte varför det alltid blir så det är ju inte bara jag som har det här problemet nästan varenda jävel tycks leva såhär samtidigt som det finns de som verkligen har alla klyschorna som många bollar i luften och gillar att arbeta i ett högt tempo och avskyr att strunta i åtaganden och tar sig fram framgångsrikt utan att någonsin titta tillbaka annat än när det är absolut nödvändigt. Jag avundas det där ja jag avundas det där.

AntiLarsdagen

Det kanske är en sån vecka bara? Nattliga presskonferenser verkar vara den nya given. Skandaler verkar vara det nya svarta. Förr avgjordes val för att Carl Bildt var för teknokratisk eller för att Bo Lundgren visade hornen. Förr avgjordes kval för att Kennet hade fula gula skor eller för att Andreas Andersson fick bollen i huvudet i Istanbul. Nu spionerar tydligen alla politiker under trettio på varandra så mycket de kan, måhända har de sett för mycket på The West Wing. Nu trasas inga ledband sönder längre utan hela landslag.

Avgå Lars Leijonborg. Inte för att alla andra är sunda snälla söta små ärlighetsnarkomaner (fan om man skulle rösta på Enhet ändå?) utan för att det här verkar vara den nya given i den svenska valrörelsen. Och vi behöver visa att sånt här får konsekvenser. Avgår inte Leijonkungen så får någon annan snart avgå för att de gör något ännu värre i sitt parti, känslan är att det här är under upptrappning. Sociala och kristna demokrater har ertappats med fingrarna i den lösenordsskyddade syltburken också de men nu med liberalernas väl liberala syn på offentlighetsprincipen måste en fot sättas ned alternativt upp i skrevet. Tycker jag.

Avgå Lars Lagerbäck. Inte för att reglerna varit otydliga eller för att Zlatan Chippen GrinOlle inte gjort fel utan för att han har låtit det bli såhär inte förmått hålla ihop det som på hans eget språk kallas Gruppen. Avgå inte alldeles nu men alldeles strax när matchen mot Liechtenstein är avgjord. Han orkar liksom inte längre och hur mycket jag än betvivlar att vi hittar en mer fotbollskunnig ersättare så är jag övertygad om att vi snabbt finner en någon som kan börja om och bygga upp och ställa annorlunda krav. Någon som hittar en modell som fungerar även med spelare som dessa. Vi har ingen Patrik Andersson eller Stefan Schwarz eller ens Johan Mjällby eller Henrik Larsson i landslaget längre. Vi har ingen som representerar Lagerbäcks värderingar på planen längre. Detta kan man beklaga. Sedan letar man efter någon vars värderingar kan finnas representerade på planen istället. Som Reinfeldt brukar säga: Låt oss.

(Samtidigt: Jag tror inte att FP-skandalen påverkar valresultatet så mycket. Hade jag tänkt rösta på dem hade jag inte ändrat mig trots detta.)
(Samtidigt: Jag tror inte att Lagerbäck var fel ute när han skickade hem spelarna. Situationen var antagligen ohållbar. Problemet är att den även fortsättningsvis kommer att vara det.)

Utvärdering

Såhär va.

Jag tryckte in en mp3-spelare här nere. Kan vi utvärdera den lite? Kan inte alla (okej, jag vet att 95% av er kommer hålla tyst ändå) säga om det förstör eller om det är småtrevligt. Kan ni inte också säga om den funkar som den ska och sådär. Okej?

EDIT: Okej, nu startar den inte av sig själv i alla fall. Hoppas ändå att någon lyssnar på skiten.

Vidrig

Det kan inte bara vara jag som är partisk - Fredrik Reinfeldt var överlägset minst övertygande hittills i SVTs utfrågningen. Jag menar, jag gillar verkligen inte KD och Göran Hägglund mer än Moderaterna men fick ändå ett oändligt mycket mer äkta och respektingivande intryck av honom. För all del också av Maud Olofsson.

I Fredriks ögon lyser människo- och svaghetsföraktet och programledarna Knutson och Rundström tycktes frustrerade över moderatledarens ovilja att en enda gång svara tydligt på frågorna.

Usch. Han skrämmer och äcklar mig. Jag skulle vilja slå honom i ansiktet på ett högst odemokratiskt sätt. Kan någon allianssupporter förklara vad han gjorde bra? Jag är uppriktigt nyfiken.

Döda skurkarna

Jag kanske är jävig i och med att jag har en pappa, och en eller annan bekant, som tillbringat en del tid bakom galler men vore det inte rätt uppfriskande om åtminstone ett av de hyfsat etablerade partierna drev frågan om att vårda istället för att straffa? Jag tycker det.
Jag tror ju inte på straff, även om det absolut finns ett självändamål i att faktiskt straffa, att kränka den som kränkt, det gör det. Men ur ett samhällsnyttigt perspektiv, det enda perspektiv man kan ha rent politiskt, måste det ju vara mer begåvat med frihetsberövande vård, enkom vård. Det måste vara mer kostnadseffektivt att rehabilitera än att straffa. Straffen idag är ju sällan eller aldrig särskilt återanpassande eller långsiktiga. Målet, för samtliga demokratiska politiska rörelser, måste ju vara att utplåna brottsligheten. Somliga tror att detta enklast görs genom hårda straff och miljarders miljarder polismän. Att skrämma tjyven och våldtäktsmannen och ekobrottslingen och haschlangaren till laglydighet är en strategi som inte, mig veterligen, har haft någon slående effekt någonstans i världen. Det berömda exemplet om dödsstraffets klart bristfälliga genomslag i brottsbekämpningen är vi väl alla bekanta med. Inte heller tror jag att straff som sådana gör någon större skillnad. Frihetsberövande är ofta en direkt nödvändighet men ur ett samhällsnyttigt långsiktigt perspektiv är det värdelöst som enda åtgård. Det känns onekligen som att jag sparkar in svängdörrar här men avsaknaden av en idédriven politik på det här området visar att jag inte bara mässar utan mål.

För att spara pengar och minimera mänskligt lidande, personifierat främst av brottsoffer men också många gånger av gärningsmän, måste man, snälla någon! verka för en politik som får kosta mycket pengar. Det är dyrt med förebyggande åtgärder och dyrt med kvalificerad vård och dyrt med upplysning och dyrt dyrt dyrt en liten stund men billigt billigt om det faktiskt får genomslag, om det leder till minskad brottslighet från början och framför allt en minskning i återfallsförbrytandet.

Vad kriminalvård, jo det heter fortfarande VÅRD, idag handlar om är ju, och det här vet väl alla? inte något annat än förvaring, ofta också en förbrödning av de kriminella, och fan så mycket pengar det kostar trots att resultaten uteblir. Politiken måste i det här fallet, som i många andra, bli fantastiskt mycket mer resultatinriktad och våga testa andra vägar än de redan sönderkörda dåliga.

Aldrig har min pappa haft sådan tillgång på droger som när han suttit i svenska fängelser. Aldrig har han haft så svårt att få tillgång till psykologer och kuratorer och andra vårdande element. Aldrig har han träffat så många desillusionerade människor som helt givit upp tanken på att någonsin kunna försörja sig legalt, detta eftersom det inte finns någon strategi, annat än ideella undantag, för återgången från internering till ett så kallat vanligt liv. Jag vet att anstaltspersonalen tyckte om min pappa, han är artig och trevlig och allmänbildad och aldrig hotfull, att de verkligen trodde att han skulle kunna klara sig bra med rätt förutsättningar. Ändå gjordes ingenting för att förenkla för honom, inget gjordes för att hjälpa honom att ens hitta bostad, inget gjordes för att underlätta alls annat än att han fick låna telefonen någon gång. Därmed inte sagt att han inte har ett stort ansvar själv. Men det vore smartare och mer ekonomiskt att hjälpa honom i början på det nya livet som frigiven än att rycka in när han tagit sig ända ner på botten igen. Hur det är för de interner som är otrevliga, riktigt korkade, våldsamma och inte garanterade ens existensminimum när de kommer ut vill jag inte tänka på.

Men men. Skitsamma. Inför en de kriminellas egen ättestupa. Det är förstås allra billigast.

Stina

Expressen publicerar idag ett utdrag ur Stina Dabrowski Lundbergs kommande bok. Jag tycker det är rätt intressant.

ettnoll är ändå ettnoll

Klart det var skönt att vi vann mot Lettland. Det satt långt inne. Zlatan sprang omkring på planen lika lustfylld som om han just intervjuats av SVT. Backlinjen såg rätt trög ut även den här dagen. Johan Elmander fick idel ros från de som kan sånt här men slog oändligt många så kallade alibipassningar, han tycks ha allt det spring i sig som en gång Henrik Larsson men fullständigt sakna förmågan till bollbehandling och genialitet. Han är en typisk Toulousespelare i mina ögon - Duktig och talangfull men fruktansvärt långt från den absoluta toppen.
Kim Källström hyfsad understundom, målet satt där det skulle, men för mig är Kim alltid talangen som inte levde upp till vad han en gång lovade. Vid det här laget borde han vara i nivå med Jonas Thern under dennes storhetstid. Det var ju det man hade trott om honom. Men icke. Skamligt egentligen att Sverige måste välja mellan Kim och Anders. Att vi är en nation som har en offensiv innermittfältare som skickligt slår de långa passningarna och en offensiv innermittfältare som skickligt slår de korta. Hur svårt ska det vara att producera en spelare som behärskar båda varianterna? Det där faktumet stör mig, bristen på kompletta spelare är en extremt tydlig förklaring till varför vi aldrig kommer riktigt långt, aldrig kommer riktigt fram.

Det mest positiva är väl Fredrik Ljungberg som lagkapten. Jag har aldrig riktigt trott på det urbrittiska tänket med "lead by example" genom att vara tyst, stark och koncentrerad, gå in hårt i närkamperna för att det förväntas av en kapten. Jag menar, jag älskar de där spelarna, tänk Joachim Björklund eller just Olof Mellberg i form, men ser dem inte som kaptensämnen. Istället vill jag ha en kapten som kommunicerar, dirigerar, vågar ta ansvar, vågar säga ifrån. Ljungberg gör allt det där och han har växt i och med bindelns förpliktigande. Aldrig har jag förr sett honom så villigt samarbeta med semiantagonisten Zlatan, aldrig förr har jag sett honom berömma, klappa om och herregud krama Zlatan. Det är stort från en kille som nyss helst ville vara så långt ifrån Ibrahimovic som möjligt.

Petter Hansson är inte direkt den perfekta ersättaren till Teddy Lucic i backlinjen.
Rami Shaaban är en fullgod andremålvakt.
Duon Mikael Nilsson och Niclas Alexandersson nådde nästan sina respektive högstanivåer igår utan att för den delen vara särskilt framgångsrik vilket bekräftar behovet av en annorlunda högerkantskonstellation. Jag tänker mig Antonsson på högerbacken och Wilhelmsson på höger yttermittfält enligt devisen vad man förlorar i kraft vinner man i väg och tvärtom. Om den gamla fysiklärarklyschan nu gör någon klokare.

Skulle ändå vilja se 4-2-3-1 i dess mest renodlade form åtminstone en gång och kanske då mot Liechtenstein.

Det är så mycket. Till att börja med är Lena Mellin ute och cyklar. Vad fan menar tanten? Fi är kanske inte det allra mest briljanta av partier, kanske inte det mest färdiga av koncept, kanske har de inte agerat på det mest genomtänkta av vis alla gånger. Men vafanihelveteskuk inte är det Schymans fel att "kvinnofrågorna" (också ett ganska underligt ordval jag vänder mig emot) nedprioriterats under det senaste året. Det handlade om ett Fi som kom, såg och attackerades från alla håll, som pulvriserades av maktapparaten och - hell yeah - den stora manliga konspirationen. Inte för att det finns en sådan, jag har aldrig tillfrågats i alla fall, men visst finns det en sådan, en samling konventioner och beteenden som vi använder för att det fungerar så bra, alltid fungerat så bra. Inte ens de mer uttalat radikala feministerna hörs i de här frågorna längre. Härskartekniker är ett ord som bara använts en gång i valrörelsen och då av Maud Olofsson som ett kul skämt om att sossarna gör allt för att fortsätta härska och jag härsknar till litegrann, ursäkta ordvitsen. Woman is the nigger of the world och allt det där. Jag känner inte alls igen mig i mycket av den feministiska debatten och tycker med jämna mellanrum att de pojkar och flickor som tycker saker i de här frågorna är dumma i huvudet men det spelar mindre roll. Det gör inte kärnan mindre relevant. Lika lön för lika arbete oavsett kön är alltså ingen prioriterad fråga längre om man tittar på vad partierna själva tycker fokus bör ligga på. Ingen ställer heller de frågorna längre annat än pliktskyldigt och i förbifarten och nästan lite flinigt konfronteras maktmännen med avsaknaden av jämställdhetsprägel i politiken. Gud ge oss Tiina Rosenberg tillbaka. Helvete alltså. Jag kan inte sätta ord på det här.

Jag tänker i alla fall inte gå på Pop Dakar.

Kristin har fyllt 25 och vi firade henne i all anspråkslöshet på riktigt bra vegetariska Lao Wai. Jag som alltid annars saknar kött saknade intet. Grymt bra mat till fullt rimliga priser. Idag kompenserar jag antagligen med en riktigt grisig köttpizza i Hägersten. Jojomen.

Idag också Em-kval mot Lettland och jag kan inte säga att jag är så särskilt nervös. Jag känner en trötthet av alla icke infriade löften. Ett engagemang som ligger där så konstant, en vilja som eskalerat hela tiden, en fåfäng dröm om de största av stunder har så många gånger mynnat ut i ingentinget, i snöpliga förluster mot Senegal och orättfärdiga straffavgöranden mot Holland och ren förnedring mot ståtliga marschtyskar. Att redan nu, i första matchen mot Lettland, släppa fram all den längtan efter svensk fotbollsframgång jag bär inom mig vore idiotiskt, urbota dumdristigt. Så jag försöker se sobert på saken, eller åtminstone med de senaste bakfyllorna i närminnet. Jag entusiasmerar inte utan tråktänker och smyganalyserar den utmaning som komma skall. Som vanligt landar all den min iver i tron på ett Zlatanskt världsherravälde, ackompanjerad av resten, den viktiga resten, men så solklart med honom i huvudrollen. Tills vi har det där, det magiska, han den upphöjde, kan vi inte bli mer än köttbitar som fläskar boll en bit men aldrig hela vägen.

Jag tror att jag tycker straffet mot Hammarby och Djurgården var lagom, precis i paritet med den skit som genererades under matchen. Jag tro det men är inte helt säker.

CRFN skriver som följer: "Jag längtar efer bandaget, gips, light sjukdom som accessoar,det kommer komma. Jag tror på namn som Ann-Sofie Backs som uttolkare. Det och lila. våren 07. ja det är modernt. jag har ett snyggt bandage över handen och kanylstick i mina armveck."

Hon får mig att känna mig som trendsättare, hey det var skitmycket halvkändisar som såg mitt fotbollsfall, klart de tar efter, det såg väl coolt ut. Dessutom har jag ju sportat gipset på en hel del fräscha klubbar och fester inte minst när modeveckan avslutades, kanske ligger jag bakom en annalkande gipsrekontextualisering och ett helt nytt silhuettänk. Så får det bli.

Linna Johansson skriver klokt idag och det handlar ju inte bara om kvinnor utan om idéer överhuvudtaget, idé istället för populism och ta tempen-politik. Det var det jag gnällde lite om egentligen när jag skrev om avsaknaden av fest i valmanifest.

Så. Kan ni dra åt helvete nu?

När godis kommer blir det mer explicit liksom

Kikar man in på MySpace kan man nu också ladda hem vår nya John's Candy-låt. Även om de intresserade tycks få. Fan ta er om ni inte älskar oss.

Ännu en riktig jävla pajas.

Först och främst vill jag säga att jag verkligen gillar Mats Olsson och hans sätt att skriva. Sedan ska sägas att jag också uppskattar många av Simon Banks ibland krystade ibland underfundiga metaforer. Sedan ska sägas att den här artikeln som Tony Ernst skrivit på Svenska Fans är alldeles klockren. Och sist av allt ska jag skrika ut att jag tycker att Jan Majlard är en riktig jävla praktidiot och den om någon inom idrottssverige som skulle kunna få mig att överväga våldshandlingar. Okej? Läs nu. Läs artiklarna Tony länkar till. Skratta sedan åt Majlards debila kräktexter.

Plus att Jan Kromkamp har lämnat Liverpool. Jag tror inte jag kommer att sakna honom särskilt mycket. Den stora frågan är ju bara hur Salif Diao kan finnas kvar i truppen?