Älskar Hannes Delling. Han är nämligen en av mina allra bästa vänner. Men det är intressant att det är han, som inte har någon som helst koll på fotboll, och inte någon av sportjournalisterna som får skriva DN-sportens kanske enda text som berör hbt-grejor. Det är lika talande som något annat, apropå idrottsvärldens förvirrade förhållningssätt till bögerier och sånt.
Skönt att jag var nykter igår. Eller nej, just jävlar, jag var ju kanonfull. Fan. Hängde länge på Snotty, några korta stunder utanför Berlin eftersom Gustav spelade där, sedan slutligen Ficks på F12 där jag pratade länge med skäggigt älskvärde Tomas Hemstad, som jag tidigare bara hejat på som hastigast. Här någonstans händer alltså något. Jag blir vad somliga skulle kalla drängfull. Så resten är grumligt. Vet att vi tog taxi hem, vet att vi köpte folköl på shell-macken, vet att vi kom hem. Vad jag sa, gjorde, drack eller kände är mindre säkert. Vaknade i alla fall med en kuslig huvudvärk och känslan av att vad jag än sagt så har jag sagt för mycket, rent tekniskt praktiskt, jag tror helt enkelt jag pratade oavbrutet mellan klockan 01.00-04.00. Som en sne tjackis, fast på drängbira. Skönt att jag var nykter igår. Jag försöker intala mig det. Men nej, tamigtusan, det var jag verkligen inte.
Och Bergman är fortfarande död. Enligt någon i min närhet halkade han på en fårklutt och slog i skallen.
Ok, Ingemar Bergman är död, too bad, men först och främst är det en riktig jävla bögfest på debattsidorna idag. I Expressen, Aftonbladet och Dagens Nyheter går, i tur och ordning, Tomas Hemstad, Petter Wallenberg och Anders Selin till angrepp mot Pride-festivalen och dess val av Glenn Hysén som invigningstalare. Jag förstår dem. Jag undrar också vad tusan den karln ska tillföra. Känslan är att den att Glenn är med på detta för att det blir en modern tapperhetsmedalj att bära, ett bevis på öppenhet och fördomsfrihet, ett slutgiltigt kvitto på att han inte bara är en gammal avdankad fotbollsspelare tillika usel bisittare i teve utan en riktig kändis med riktigt fina åsikter. En sån som man kan bjuda in till På Spåret och Let's Dance.
Säga vad man vill om den där snubben han slog ner på en flygplats, han som enligt Glenn antastade honom. Hade jag varit med om samma sak kanske jag också hade reagerat likadant. Eller inte. Och jag hade gjort det för att jag inte vill bli tafsad på. Eller för att jag sitter med bögskräcken i kroppen jag också. Jag vet inte själv.
Jag är ju inte homofob, jag känner mig inte hotad av homosexualitet, jag vill ha samma lika rättigheter för allihop. Men nog fan bär jag min beskärda del av fördomar och skit, sånt som jag försöker bli av med. När det blir skarpt läge är jag rädd att de dyker upp igen dock. Och det kanske är då jag och Glenn klipper till. Fan vet jag.
Jag har läst, sent omsider, boken Bögjävlar också. Och det är ju i ärlighetens namn med barnets förundrade ögon jag tar mig an den här skriften. För trots mitt öppna sinne och min briljanta personlighet och mitt ivriga nagelfarande av de egna fördomarna så vet jag ju väldigt lite om bögkulturen. Och om vad bögar möter för trubbel utanför konfrontationerna med hetersosexuella. Och därför blir Bögjävlar så bra. För den skiter i mig, skiter i om jag är införstådd eller ej, skiter i om jag vet vad det talas om. Den vänder sig inte till mig och därför blir den så jävla mycket mer intressant än alla de texter som vill skapa förståelse. Min enda invändning är den jag alltid har när de dyker upp: Så kallade "samtal" är jävla trista. Det är den lates jävla påfund och säger ingenting om någonting annat än att den eventuellt visar att deltagarna i samtalet är ganska witty, vilket naturligtvis är kul för dem. Men allt som allt är det texter som förändrar min världsbild lite, just för att jag har så jävla dålig koll.
Pride säger att Glenn Hysén är på en spännande resa i hbt-världen (typ så i alla fall) och om jag också är på resa så vet jag att jag fortfarande har rätt långt kvar i och med att det slår mig, när Bögjävlar-boken ligger vid sängen, att någon kanske tror att jag är bög som läser den. Och det vore ju döden då va?
Anyhoooo. Bögjävlar-bloggen finns här.
Är du beredd? För nu kör vi. Två Alvedon och en Berocca brus till frukost. Ytterligare en Berocca efter maten. Nyss en Ipren. Stronger than ever. Två filmer igår, två till idag, är du med? Lökdippen står på kylning, chipsen väntar på sin skål. En och annan cigg och lite läsning. Peppa peppa peppa. Typ. Jag är inte så jävla sjuk utan bara precis så sjuk att jag inte kan göra något socialt roligt. Flickvännen stannade till en stund, sedan åkte hon iväg på middag och så småningom landar hon på Chinateatern. Jag skulle varit med och det är det som grämer mig. Och skulle jag inte varit där skulle jag varit på Slicks femårsjubileum. Men nu får det bli *.avi-fest ikväll. Coca-Colan på kylning den också. Nu kör vi. Är du med?
Har precis sett klart "Breach" med Ryan Philippe och Chris Cooper. Den var inte så dum, välspelad och konventionell, precis som jag vill ha det just nu. Knaprar Alvedon och dricker läsk och tycker faktiskt inte ens så särskilt synd om mig själv. Och så tänker jag att jag vill skriva blogg. Och så tänker jag att det kan jag ju inte, för jag kan inte bara skriva trams, nästa inlägg måste vara mer relevant. Jag vill ju värna min bredd. Ta mig rätten att vara mångfacetterad. Bre ut mig över stora arealer och fortsätta ta mig rätten att skriva om både viktiga och oviktiga, personliga eller privata och allmängiltiga ämnen.
Det finns ett antal bloggar som handlar om att blogga och hur man bäst gör det. Hur man får många besökare. Hur man blir unik. Det finns en uppsjö magasintexter om det där också, och ett par böcker. Jag läser inte sånt så mycket men har i alla fall snappat upp att alla entydigt pekar på nischandet som det enskilt viktigaste. Att uppdatera ofta är nästan lika viktigt men just att välja ett ämne du till fullo behärskar och hålla fast vid det verkar vara det givna framgångsreceptet. Jag har skrivit det tidigare också, här, att just ämnesbloggen är framtidens blogg. Men jag trilskas. Jag vill att bloggen ska få vara allt, att ingen jävel ska säga åt mig att jag är en bakfyllebloggare (vilket jag för all del ibland är) och därför inte får skriva om politik. Eller att jag är en politisk bloggare och därför inte får skriva om hiphop och mespop. Jag vill inte att någon ska säga att jag ska hålla mig till patetiska texter om kärlek eller sorgsna små saker om min pappa. Jag vill göra allt. Och du som läser säger säkert att jojomen, klart du ska, det är fint, det är bra, och jag tvivlar inte på att du tycker det. Eftersom du läser, regelbundet, eller ibland.
Men jag funderar på ens relevans.
Då och då skriver jag något som andra länkar till, ibland många, och så dräller det in en jävla massa folk här som inte läst mig förr. Och så tänker jag att nu jävlar ska jag inte måla in mig i ett hörn. Så alla ni som kom hit för att läsa min nyss länkade Nyamko Sabuni-diss (eller vad det nu än må vara) kan glömma att jag tänker skriva något liknande på ett tag. För jag vill inte bli den killen som skriver den texten om och om igen. Så jag fulpostar ett dagboksinlägg eller ett youtubeklipp. För att jag tror att ni ska kategorisera mig annars. Och hej vad det går, alla försvann, alla nya, och så har jag samma skara kvar som tidigare. Och sådär håller det på.
Och då är det relevansen nu igen. För om jag skriver en text här, så in i helsike bra och du tänker "gudars skymning vicken lirare - honom ska vi hålla ett öga" och jag följer upp detta med att i nästa text berätta att jag var full igår och spydde och att det var en alltigenom fin kväll, vad händer då? Får jag vara den liraren ändå eller är jag inte längre relevant? För att jag berättar för mycket? För att jag blir fulbloggare då? Jag vet inte.
Jag vill bara få skriva allt. Och det är ju inte särskilt ödmjukt egentligen. Okej om jag sa att jag vill skriva om allt PUNKT. Men jag vill ju skriva om allt och dessutom önskar jag att du ska lyssna på mig när jag gör det. Jag vill inte vara bara ledarsidan eller kulturdelen eller sporten eller nöjet. Jag vill vara hela den förbannade tidningen.
Så var var vi? Nischa eller inte? Och mitt svar blir alltså: Jag är nischad för jag kan allt. Nej väl? Lite mer självinsikt än så trodde jag att jag hade. Faen.
Nu går skam på torra land. Jag har sjuknat in lite igen, sitter och snyter och snörvlar och harklar och hostar och har ont i kroppen på det där feberaktiga sättet fast utan feber och gud så irriterande det är. Det värsta av allt är att vanliga riktiga karlakarlar typ hade gått till jobbet i mitt skick emedan jag sitter hemma och gnäller så högt jag kan. Jag är värsta tönten.
Inatt vaknade jag av att jag skallade min flickvän hårt i ansiktet, ur något slags liggasked-läge. Känns ju hemskt otrevligt att ge sig på min älskades okben (eller vad det nu är som sitter under ögat precis?) med min stenhårda panna när hon liksom ligger i min famn i tron att jag ska ge henne trygghet och närhet och omtanke.
Älskar ju, till somligas förvåning, Alex Schulmans blogg och persona. Hans inne- och utelista däremot, OMGWTF! asatrist liksom. Även om Virtanen skrev sin föregångare med vänsterhanden så var den både mer witty och mer relevant än Alex dito.
Anyhow, det är fredag, jag dricker kaffe, jag sväljer fludder, jag har tråkigt, jag är hungrig. Det är inget underligt med det.
Jag ska bara sitta hemma hela dygnet. Vad ska du göra ikväll? Berätta.
entvåtrefyr. Det här är Eric ifrån Hägersten, hör jag "Giftig" en gång till ryker Manges ben. Han är för skön och han smittar ner dig, jag vill döda honom nu för hans hittar ger mig, dåligt humör faktiskt varje dag, Mange ska bort från Sveriges hiphoplag, lag på det och vi klubbar beslutet, hör du det Schmidt det här är början på slutet. comin up comin up.
Jorå. Här sitter jag och svettas lite. Har just duschat och rakat bort den alltigenom tvivelaktiga skäggstubben som nyss prydde mitt ansikte i fläckar här och där. Jag har fortfarande en sextonårings skäggväxt, med den enda skillnaden att min är vuxenjobbig att raka bort. En till två engångshyvlar går det åt till det lilla barnansiktet.
Ska åka ner till Söder och möta min kärlek snart, vi ska äta middag. Sedan bär det eventuellt av till bästa Holiday, i alla fall en stund. Följ med!
Imorgon minsann, då ska vi sparka boll här i Hägerstensåsen, precis som vi gjorde igår och idag. Det är sommarnöjet jag hade glömt. Det är så underbart skönt, trots att jag är så pass dålig. Vill du vara med? Slå en signal. Jag ska dock inte i år vara med i Trädgårdscupén. Det känns som dålig karma, som en jinx, i och med att jag slet armen ur led och trasade sönder ledbandet förr året. Om ni minns? Jag är jävligt gnällig i gips så I won't go there.
Det får räcka så. Ni är fina, det är ni, allihop. Be careful out there.
Det finns en sifferkombination jag ofta tänker på. Det är en lottorad. Jag kan för allt i världen inte glömma bort den hur gärna jag än skulle vilja. Min pappa har spelat den under en sabla massa år, vecka ut och vecka in, för att sedan sluta. Jag försökte ta vid där han slutade, det höll i ett halvår, sedan blev det mer sporadiskt. Och nu händer det bara någon enstaka gång att jag överhuvudtaget närmar mig vare sig Lotto eller Stryktips. Men mitt sifferminne håller raden kvar i minnet lika tydligt som mitt personnummer. Så varje onsdag och lördag kan den slå in, innebära sju rätt och åtskilliga miljoner, utan att jag spelar, utan att jag är med i dragningen. Skulle jag se att min rad slog in utan att jag hade spelat så skulle jag antagligen känna hur blodet rusar till huvudet, ungefär som man känner när man gör illa sig på ett sånt sätt att man tror det innebär fara för ens framtida fortplantningsförmåga, och sedan skulle jag segna ner i en liten ledsen hög. Jag skulle se min framtid med alla de stålarna och min verkliga framtid, utan. Det skulle värka ihjäl mig.
Jag önskar att det fanns ett sätt att glömma den där raden. Istället slår det mig gång på gång att jag kan ha missat MIN chans att bli rik. Två dagar i veckan, fyra dragningar i veckan.
Det är inget underligt med det där. Men det stör mig. Konstant.
Ändå spelar jag inte varje vecka, jag glömmer eller har inte pengar, jag bryr mig inte just då eller tänker inte på det.
Varje gång de skriver om lottovinnare, mångmiljonärer, i kvällsisarna så tänker jag att de kanske vunnit med min rad, snott mina pengar, stulit mitt framtida välstånd. Jag kommer aldrig, i hela mitt liv, kunna kolla på rätta lottorader om jag inte spelat. Och för varje vecka som går blir sannolikheten att jag missat min vinst lite lite lite större.
Så kan det gå.
Uttal av ord jag inte hört sedan jag lämnade Stenkulla:
Keschupp.
Gabberåb.
Jogåbbar.
Fopåll.
Hamboll.
Handbörjare. (Värsta embryo-ordet ju!)
Saknart lite.
Den här dagen sitter vi bara av. Väntar på att den ska försvinna. Tränger bort. Vid tolvslaget ramlar pengar in på kontot, tack Aftonbladet/Punkt SE, och då är jag game igen. Men tills dess, bara tom mage, tom skalle, tomma ord. Aaron är på visit, han lånar ut ciggpengar och visar mig olika casinospel på Internet och sonderar terrängen böand youtube-klippen och pratar. Mycket trevligt.
Jag pratar med flickvännen som är på ett uselt humör. Jag får henne på ett bättre. I alla fall en stund. Det betyder så mycket, för mig alltså, att jag förmår att göra henne gladare, om så bara för en sekund, för hon har den effekten också på mig, och jag vet hur mycket det betyder. Samtidigt som jag är så oerhört glad över det vi har just nu är jag livrädd för att inte leva upp till henne. Men trygg, ändå, och trygghet är den främsta förutsättningen för att Eric Rosén ska prestera. Han vågar inte annars. Sorry about the tredjepersonsperspektiv bara.
Hörde "You are loved", b-sida till nya Timo Räisänen-singeln, för första gången igår och den är svulstig, pubertal, patetisk och storslagen. Precis som jag vill ha det. Så jag bjussar på den idag. Håll till godo mina små änglar.
Downshifting heter det alltså. Att gå ner i arbetstid och prioritera annorunda för att ha mer tid till familjen. Och kanske spara in på lyxsemestrar och kanske bara skicka ungarna på språkresa istället för att åka till Thailand hela sommaren och kanske inte äta ute varje dag och kanske inte äga bil utan låna när man behöver. Det är fint, klart de ska hänga mer med ungarna, klart de ska se varandra, klart som korvspad liksom. Och jag tänker på min mamma och min familj och de familjer jag lärt känna under min uppväxt och de mina föräldrar känner och inte fan finns det någon där som har möjligheten att downshifta. Det är ett medelklassnöje och det är väl gott så. Det är trist att de får det att låta som något vem som helst kan ägna sig åt "bara man prioriterar annorlunda". Typ. Och ångesten då, hos den övertidsarbetande lågavlönade ensamstående mamma som sliter som ett jävla djur men ändå tvingas prioritera bort alla semestrar som innebär längre resor än den till mormor och som inte skickar någon jävla unge på någon jävla språkresa utan istället oroar sig för att barnen är ute och ränner när hon måste jobba. Inget ont om familjen Karlsson, de är säkert himlafina och jättegulliga och så. Det svider ändå. Det blir som ett hån när "experten" säger: "Knepet är att säga nej till exempelvis övertid och att bestämma sig för att sluta renovera huset." Well fuck you mister men då ska man ha råd att säga nej till övertid och ha ett hus att sluta renovera.
Annat knep för att bli vad de kallar tidsrik: "Har du barn under 8 år? Utnyttja möjligheten att gå ner till deltid. Bäst är om bägge föräldrarna kan göra det samtidigt." Fuck you igen för den brackiga utgångspunkten.
Kan vi prata om vad alla andra gör istället? Alla som inte kan göra något av det här. Hur känns det för dem när familjen Karlsson berättar hur enkelt allt är och hur bra allt är och att man faktiskt klarar sig på lite mindre. Jag vete tusan alltså, men inte fan känner de sig mer lyckade på sina lågavlönade jobb och aldrig i helvete känner de mindre skuld och skam för att de inte i tillräcklig utsträckning finns hemma med barnen och nej för katten, inte känner de sig mindre dumma i huvudet som inte åker på utlandssemester med hela familjen.
Ja, jag vet, det där är säkert en nyttig läxa för villaungarna och deras mammapappa. Men för oss andra luktar det litet.
Tjillenixen. Har varit på landet en liten stund. Nu är jag tillbaka. Det känns bra, allt är bra, förutom räkningarna jag fått, de hopar sig i hög och jag dör en smula, eller en hel del dör jag. Men kom till Snotty och diskutera väsentligheter med mig och Sebastian ikväll. Vi spelar skivor. Och det gör vi jävligt bra. Eller, alltså, vi spelar sjukt bra låtar, hela tiden, trots att vi egentligen inte är några särskilt duktiga killar med mixandet. Bara skickliga låtväljare. Och det räcker långt.
För övrigt: Richard Slätt spelade John's Candy på Flyktsodas stora dansgolv igår och jag rös när jag såg folk dansa till vår musik. Bästa känslan är det. Hur fint som helst.
Semesterbilder:
Här sitter jag och väntar på att min mikromat från Findus ska bli färdig. Sedan åker jag ut till vännernas sommarstuga och hänger löst med en Stig Larsson-bok och lite baginbox-vin. Det blir fint.
Jag är tillbaka till helgen men ni får gärna gästblogga i kommentarfältet så länge, så att det hela hålls fräscht och vitalt. Varsågoda.
Det är onekligen ett rasande trevligt väder vi fått idag. Inget knussel där inte, sol bara, rätt in, rakt av. Och samtidigt har jag tvättid. Och Expressen levererar en ledare lika onyanserad som mina blogginlägg. Härligt. Älskar framför allt det lite svävande, fundersamma, i följande mening (apropå varför ryssarna börjat sparka bakut och bete sig som vore kalla kriget allestädes närvarande): "Det är svårt att säkert veta vad som ligger bakom denna ryska aggressivitet." Och sedan nämns flera eventuella skäl men naturligtvis inte en rad om den amerikanska aggressivitet som står på andra sidan och tigger om en mer konfrontativ Putin. Inte en rad om missilförsvar. Inte en rad om den offensiv U.S.A. har kört stenhårt på under många herrans år nu.
Jag ställer inte dem emot varandra, jag tycker att ryska aggressioner är det sista vi behöver, gott så. Men att inte nämna sambandet mellan dem är ju bara larvigt. Att inte se och säga att såväl ryssarna som amerikanerna fortfarande kommer att gå i taket så fort den andra nationen bygger nya vapen att spränga miljoner med är infantilt. Och det vet Expressen. Men det skiter dem i. Istället föreslår de, för världsfredens och vår egen skull, att vi kutar hela vägen in i Nato-alliansen.
Kanske är det bara då Putin skärper sig? Kanske är det bara då vi får en verkligt vitaliserad demokratisk omvärld? Kanske kan vi då äntligen släppa FN-Stigmat och bara börja kliva in där vi tycker det känns fräscht att kliva in, liksom reda ut skiten, tvätta Afrika om så behövs. Och framför allt, Reinfeldt och Bildt får chansen att ta Ryss-Vladi i örat en gång för alla. Typ. Eller inte.
De ska fan veta hut.
Min mamma berättade häromdagen att pappa varit på sjukhuset med hjärtproblem och att de till och med överväger att sätta in en pacemaker. Det känns bisarrt, läskigt och väldigt logiskt. Logiskt i och med hans tusenåriga intensiva missbruk.
Nu hörs vi nästan inte alls, ett telefonsamtal då och då, i några minuter, där båda anstränger sig för att säga intressanta saker eftersom det alltid var så länge sedan vi pratade sist. Ändå tänker jag att jag är så glad över att ha honom, vid liv och som far. För att älska honom har aldrig varit svårt, aldrig någonsin, och det gör jag naturligtvis ännu.
Även om han inte riktigt fanns där, även om han drack och knaprade piller som vore det en sport redan när jag var liten, så fanns han faktiskt där i något avseende och det är fan inte alla förunnat. Han fanns där varannan helg, med vissa undantag då han inte orkade med. Jag minns hur jag satte mig på bussen från Nyköping till Eskilstuna och åkte länge och fick molande huvudvärk av den dåliga luften i bussen och hur det fanns fler skilsmässoungar som åkte samma rutt ungefär lika ofta, vi hejade aldrig men vi såg varandra.
När jag kom fram stod han och väntade, oftast med en cigarett i handen, och kramade mig varmt och ömt och sedan hoppade jag upp på pakethållaren och så skjutsade han hem mig till sig. Där drack jag XL Cola och han stekte fläskotletter med majs och champinjoner och vi åt aldrig potatis eller sallad. Han drack California White och jag drack ännu mer XL Cola. Vi hyrde movibox med jämna mellanrum och glodde på westernfilmer med Clint Eastwood eller på Rober DeNiro-filmer eller Dustin Hoffman-filmer. Han spelade av låtar från radion till kassett, hundratals kassetter med slarviga anteckningar på, band som brusade och knastrade, Dave Brubeck på ena sidan och Tanita Tikaram på den andra. Ibland åt vi glass, ibland somnade jag i fåtöljen och han fick bära in mig till madrassen på golvet, den låg alltid där när jag kom, stenhårt bäddad, spända lakan, kudden uppbullad.
Dagen efter gick vi kanske ner på stan och fikade, ofta spelade vi flipper någonstans, ibland biljard eller bowling. På kvällen gick vi på kinakrog och jag åt räkor med sötsur sås och han också och jag drack cola och han drack en halvkaraff vitt, och sedan en till, och jag men inte han åt friterad banan med glass. Och hela tiden pakethållaren på cykeln, skjutsad dit och hem och dit och hem, och jag fick gå och lägga mig när jag ville och om jag inte kunde somna så låtsashypnotiserade han mig. ”Ögonlocken blir tyngre och tyngre, du är helt avslappnad, kroppen känns tung som timmerstockar, du kämpar för att inte somna in” och jag trodde nästan ett tag att han behärskade hypnos men inser förstås nu att det var stillheten, närheten och den underbart mjuka tryggheten som sakta sövde mig, inte orden.
Sista dagen var vi nästan alltid hemma hos honom bara. Åt lång frukost, han drack té och rullade cigaretter med hylsor, jag drack varm choklad och åt tékakor med hamburgerkött och det var alltid tennis eller fotboll på teve och vi höll koll på lottodragningen och måltipset och pratade engelska med varandra, jag älskade att prata engelska med honom då eftersom jag var duktig och han märkbart stolt. Och så var det dags att kliva på bussen och vi kramades och när jag åkte därifrån stod han kvar länge, tills bussen var utom synhåll, oftast med jeansjacka, alltid med cigarett i mungipan, alltid vita Kent eller hemrullade hylsor. Jag vet inte vad han gjorde sen. Antagligen återvände han snabbt till en betydligt mer destruktiv vardag, där kärlek och ansvar inte behövde ta upp tid och plats. Varannanhelgpappan är svår att inte älska för han har goda förutsättningar att alltid lyckas göra roliga saker, att aldrig bli tråkig och trist.
Sedan kan man beklaga massa saker i vår relation. Det gör jag gärna, och har gjort förr, men jag hade honom då. Och det är mer än vad många andra någonsin har. Jag är himla glad över det.
Förresten undrar jag hur det kommer sig att jag är rädd för allt som har med tankar att göra och nästan inte rädd för något som har med min kropp att göra. Någon som vet? Alltså, jag är feg, jag vågar inte hoppa från tian eller ta heroin eller slåss mot folk som kanske bär kniv men jag vågar röka tusen cigaretter och dricka hundra liter vin och strunta i att äta och säkert ha typ psoriasis i njurarna och sånt utan att ens överväga att ändra livsföring. Men tankar, som sagt, är läskiga. Att ha fel är läskigt. Att vara dum är hemskt farligt. Att vara obegåvad är dödsläskigt. Att ha fel värderingar är så skrämmande att jag inte vill prata om det. Men inte typ aids och kolesterol. Inte ett dugg.
Nu till läsarfrågan.
Det var sjukt länge sedan jag gjorde sån grej så jag tänker att det är dags (särkilt eftersom andra av mina favoritbloggare gjort typ samma grej). Svara nu. Det är typ det minsta jag kan begära av dig (om många svarar ska jag betala er genom att skriva det bästa ni någonsin läst).
1. Vem är du?
2. Varför läser du min blogg?
3. Vad stör du dig mest på med mig som bloggare?
4. Vilka andra bloggar gillar du just nu?
5. Vad hatar du idag?
1.Torres, Babel och Benayoun klara för Liverpool. De kostar tillsammans en sagolik massa pengar. Tre bra värvningar hursomhelst och jag börjar våga drömma om ligasegern.
2.Daria Oudalova blir Spy Bars tjej (alltid bara en va?). Hon är väl grym, som jag fattat det, så det där blir bra.
3.Jag har inte varit ute på lokal sedan i lördags och det tackar kroppen för.
4.Mitt, Kristins och Davids superband John's Candy spelar på Trädgården den 10:e Augusti. Be there eller be död i själen.
5.Jag är glad i själen just nu.
6.Swedish Open känns kul. Inte Båstadsbratveckan utan själva tennisen. Go Robin go!
7.Jag tror jag tappat ytterligare i vikt senaste månaden. Trots att det är ett osunt tecken gillar jag det.
8.Fuck Facebook, MySpace kommer fortsätta vara grejen, I'm telling you.
9.Är inte alliansregeringen väldigt underlig väldigt ofta? Jag blir lika förvånad varje gång de ska bemöta kritik. Det är som att de inte hade en aning om vad som väntade dem.
10.Det är oerhört svårt att bedöma vad som är strukturell störning och vad som är personlig störning hos en själv.
11.Jag har ju aldrig varit en riktigt riktig supporter, mer en tevesupporter liksom, men mitt allsvenska intresse ligger på en all-time low. När man skriver typ "succé" efter 1-1 på bortaplan mot "svenskdödaren" Cork City blir allt satt i perspektiv och skämskudden åker fram. Men ändå, kul för svensk fotboll att Hammarby gör succé i Europa liksom. Haha.
12.En Sahlinsk "ny" Socialdemokrati som försöker återerövra väljare genom att anamma allianssanningar kommer inte att vinna nästa väl. Beskriv verkligheten själva, sno inte deras vridna varianter. Please.
13.Jag älskar Ken Ring, always forever. Heja honom och hans kamp för att få vara förälder.
14.Släpp in solen!
15.Man måste ge Ronnie Sandahl det att han faktiskt mognat lite. Ge karln tre år till och lite ödmjukhet så kanske han har något att säga.
16.Är det en skuldorienterad sexualitet som gör att man gillar storbolagsporr trots att man instämmer i alla invändningar? Guilt som turn on?
17.Ibland saknar jag Sigge Eklunds blogg som om det var en kompis som sagt upp bekantskapen med mig. Men jag vet att han sagt att han ska börja igen, på annan ort. Sigge? Hur ligger det till egentligen? Är det inte dags nu? Miss you like crazy.
18.Det är irriterande att allt går så otroligt sakta hela tiden men att livet går så jävla fort. Det är en löjligt formulerad liten paradox, men det stör mig likförbannat.
19.Återkommande saker i drömmar senaste två veckorna: Att jag knullar (vilket jag aldrig drömmer nästan), att olika fotbollsspelare blir köpta av olika lag (vilket jag drömmer oftare) och att olika människor konfronterar mig med hemska handlingar jag utfört (vilket händer typ hela tiden).
20.Det känns då och då som att Natalia Kazmierska missförstår eller hör och läser fel med flit för att kunnna få ihop en text med en poäng som håller. Det är synd på en så skicklig stilist.
Inte en till.
Inte en till.
Tack.
Det var tusen saker som föll på plats samtidigt om gjorde hela skiten möjlig. Det tog ju slut, som bekant, för någon månad sedan, mellan mig och min flickvän. Sedan dess har jag rannsakat mig själv, så gott jag kunnat, jag har verkligen försökt vara ödmjuk inför mina tillkortakommanden.
Det krävdes dock en jävla massa kringförutsättningar. Det krävdes att många vänner var i ett läge i sitt liv där de kunde prata om det här. Särskilt några har jag haft extremt många långa diskussioner med (Tack! Tänk vad kloka vi blir när vi verkligen PRATAR med varandra!).
I kombination med kommentarer till texten "hur gör man?" här nere, och texten jag håller på att skriva, och en klokskapande fika med Elin Alvemark kunde jag inte längre värja mig.
Dessutom har vi, trots det infekterade förhållandeslutet, pratat på MSN och jag har förstått att jag får vara precis hur jävla skadad som helst, att det är tillåtet, så länge jag är beredd att kämpa och anstränga mig. Och att ta ansvar för mig själv.
Det är massa andra saker också förstås, som jag inte orkar redogöra för, men effekten blev ändå vad den blev. Att vi sågs, oplanerat, på Trädgården i lördags och pratade och det var inte poletten som föll ned utan det var en hel jävla sparbössa som rasade igenom. Jag släppte kylskåpet. Jag fann mig stå där bland alla människor och gråta som ett litet barn och herregud jag gråter ju inte ens, aldrig typ, med insikten som en missil skjuten i skallen på mig.
Och även om jag utelämnar massa saker här, allt får ni inte veta, så får ni veta resultatet. Jag har vunnit henne åter, vi har vunnit varandra, det känns verkligen så. Det känns bra som fan men jag är rädd. Livrädd. Och ödmjuk. Det handlar om att vara beredd att arbeta jävligt hårt, beredd att omvärdera sig själv och sina tankar, beredd att kommunicera, beredd att vara utsatt och visa svaghet. Det kommer att bli så jävla svårt, och jobbigt, men jag tror att det kan bli fantastiskt bra också.
Älskar henne.
Det är snabba ryck längsmed Röda linjen. I Hägerstensåsen vänder jag upp och ned på min egen värld, på ett bra sätt, och känsloregistret utgörs av saker som rädsla, glädje och ja, väldigt mycket rädsla och glädje.
I Liljeholmen, bara minuten bort, våldtar man fastbundna kvinnor i åtskilliga dygn. Det hela känns jävligt ofräscht. Skräcken hos henne, men också hur hennes man står och plingar på dörren och hör henne plågas och torteras där inne, gör att historien kommer över mig på ett helt annat sätt. Jag vet inte vad jag vill skriva om det mer än typ "usch" och "herregud" och "fyfan". Det vänder sig i äckelmagen.
På den andra delen av Röda linjen hittar vi Ozan som vill hitta en tjej han litar på, typ, i en finfin SVT-dokumentär. Hjärta och sånt, du vet.
Och runt omkring vid de andra stationerna i min absoluta närhet överfalls skyddade vittnen, unga flickor våldtas lite till mans och apokalypsen är typ just här i mitt postnummerområde. Känner mig frisk i jämförelse med min omgivning. Det är alltid nåt.
Sitter hungrig och jävlig och kedjeröker och gnäller och beter mig. Andreas sitter bredvid och kedjeröker och gnäller och hungrar och beter sig. Ingen av oss orkar ta tag i det hela, ta tag i den här dagen, ta tag ta tag ta tag.
Flyktsoda var trevligt igår, vakterna släppte in mig trots fredagens krönikegnäll. Kön flöt fint för en gångs skull.
Kollar på Live Earth och även om jorden är på väg mot undergång och även om jag verkligen tycker att det här jävlariminlillalåda är viktiga grejer kan jag inte annat än tappa intresset för den dötrista sändning som bjuds oss. Segt i SVT-studion, som fan, och tacky konserter med jävla Crowded House och Shakira. Det är oändligt tråkigt och skiten blandas upp med fåniga små filmer om hur man räddar planeten. Det finns försök till humor här, roliga timmen-nivå på korta animerade filmer om att släcka lyset när man lämnar ett rum. Det är förenklande och klent, kraven blir för små, vi behöver inget göra, inget svårt i alla fall, bara släcka lampan oftare, inte avstå något, inte förändra vår livsföring, det är provocerande oprovocerande och helt fritt från konfrontation. Skit på dig.
Wimbledon istället. Det är fina grejer det. Men hungern ligger som en kissljummen folkölsfläck över tillvaron och gör allt outhärdligt. En variant vore naturligtvis att käka käk. Och jag har ju kalaspuffar hemma så frågan är varför i hela fridens namn jag gnyr istället för att gå ner i smutskällaren och hälla upp en tallrik?
Ikväll spelar jag och Sebastian skivor på Snotty Bar på Skånegatan igen och om du inte kommer dit kan du faktiskt dra åt helvete. Eller. Förlåt. Du får komma om du vill, menade jag, du behöver inte, men jag tror att det blir trevligt.
Idag ska jag fösöka prestera något. Jag vill ju så gärna, kan verkligen tänka mig att arbeta hårt, just idag. Så vi får se. Det kanske bara händer, det kanske bara blir så, det kanske blir amazing crazy creative, typ. Eller inte.
Igår drack jag rosévin med Billy och Sebastian. Billy drack en del rött dock och nu har jag salt i hela soffan. Så kan det gå.
Igår, på Debaser Slussen, avböjde jag vänligt men bestämt ett hångel. Då kontrade hon genom att erbjuda sig att visa brösten inne på toaletten och jag var tvungen att andas en lång stund innan jag klarade att säga att det inte var en bra idé. För det hade det verkligen inte varit.
Anyhow.
Idag glor jag på Wimbledon och hör Jonas Björkman skrika okvädningsord till domaren på klingande svenska. Det är lite fint.
Hörs då fuckeroos.
Jag sitter här i källarmörkret med katter som gnäller trots att allt är väl, de har mat och får kärlek och sällskap och allt, de gnäller ändå, som bara för att visa att de lever, och lite så kan ju jag också vara när jag bloggar.
Jag jobbar på mig själv som en jävla newage-dåre. Det fungerar. I alla fall lite, lite, lite. I alla fall just nu.
Håller på med en text som skrämmer skiten ur mig. Gillar det som fan. Jag är rädd för att skriva den. Gillar det som fan.
Väntar spänt och otåligt på att Torres ska bli klar för Liverpool, uppdaterar sidor hit och dit och väntar på bekräftelse, men inget händer, inte ännu.
Vet med mig att jag oftare än inte bloggar ren skit nuförtiden. Ber om ursäkt för det. Snart kommer supertexterna tillbaka på Det Ljuva Livet. Jag ska ta er med storm. Jag är bäst, störst och vackrast. Du blir kåt bara av att läsa mig för att det är så ininorden fantastiska texter. Sen. Snart. Vi får se. Håll ut.
Alltså, de flesta har väl redan snappat upp det på andra bloggar eller i tidningarna. Men jag kan inte låta bli att nämna hur konspirationsteoretiskt överstimulerad man blir av Islamic Rage Boy, hur denne samme man fotograferas så fort ISLAM ska reagera negativt mot något.
Samma kille, bild efter bild, år efter år, i sammanhang efter sammanhang. Så sjukt, så otroligt jävla underligt. Hej då trovärdighet. Du måste klicka.
Låt inte diskussionen dö i inlägget under, det händer något där som är nyttigt. I alla fall för mig.
Såg Papoose på Debaser Medis igår, det var som att få ett rejält kok stryk och älska det. Han klippte i alla låtar, vissa tilläts inte vara mer än 40 sekunder långa, men det var ändå sjukt snyggt, det var smäll på smäll på truten och det var skönt så in i helvete. Gick sedan till Trädgården, smörade lite för Anna Alvemark så att hon släppte in oss trots begränsade platser, dansade, drack, pratade, pratade med Jakob Grandin, vilket var länge sedan som fan, we used to work together på högstadieskola, fick en öl, tog taxi hem och efterfestade länge.
Vaknar idag och mår som jag förtjänar men jag är ändå glad och happygolucky. Den kommande veckan ska bli betydligt lugnare, jag ska låta levern vila lite, trots att det är svårt på sommaren.
Upptäckte också, via en jävligt förbannad Elin, att Nöjesguiden sätter en psykiater att analysera brottstycken ur min blogg (typ en mening här eller där). Förstår Elins ilska, men delar den inte för egen del. Jag gillar när mina ord plockas upp och bryts ner, jag får egokick av det, känner mig lyssnad på, upplever mig som viktig. Så fort man blir lite smickrad är det lätt att bortse från resten. Läs själva om ni vill.
Det Ljuva Livet är Eric Goesta Roséns rapporter från ett snårigt universum.
Eric Rosén är redaktör på Dagens Arena, skriver mest om politik men också om teve, musik och film.
Kommer alltid brinna extra för frågor som rör klass, kriminalvård, skola och jämställdhet.
