Ja, vi begravde ju pappa också. Förra fredagen. Nu ligger han i jorden i Flen i en kista av trä. Själva tanken är underlig men det stämmer, det är så, jag såg hur de hissade ner den.
Det var fint. Morgonen var ganska lättsam och jag kände mig helt vanlig när jag tog på mig kostymen, bara finkläder, ingen stämning infann sig, inte ens nervositet. Men det är en annan sak så fort man kommer in, i gravkapellet, så fort man öppnar dörren och hör orgelmusiken, ett slags uppvärmningslåt till sorgestunden, det klinkar i allvarsam ton och kroppen reagerar direkt. Dessutom såg jag kistan, och även om jag såg honom ligga och dö framför mig på sjukhuset, även om jag sa "hej då pappa - jag älskar dig" det sista jag gjorde; det blir ytterligare ett förverkligande av det overkliga när man ser kistan. Jag tror det är bra. Inte en eller två utan tre eller fyra eller fem gånger behöver man få veta att det är på riktigt för att förstå.
Sedan är ju resten alldeles vanligt, som begravningar är för det mesta, men jag sitter längst fram. Så brukar det inte vara. Jag gråter och hulkar så jag knappt kan andas, min bror gråter, min mamma gråter, jag kramar min flickväns hand så hårt jag kan för att få hålla fast vid något. Bakom mig sitter de andra, jag vet inte om de gråter, jag är uppe i mig själv. Psalmer som sjungs, ord som sägs - inget extra eller lögnaktigt eller töntigt glorifierande, utan ord i all sin enkelhet. En extremt sorglig melodi som jag inte vet vad den kom ifrån eller heter, som skar i mig. Psalmernas noter som jag inte förmår följa. Prästen läser, enligt min önskan, Nils Ferlin. För att det är en bra dikt, för att pappa tyckte om den, för att den passar honom, och för att vi inte ska låtsas som att allt var tiptop och för att vi inte ska låtsas att min far var en livsälskande spellevink:
Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
De slocknade - ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut.
Jag stannade - högst förlägen,
- allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått på vägen,
som kommer från Ingenstans
och ringlar till Ingenstädes,
i många de långa år
förutan kulörta lyktor.
Det är ganska svårt - men det går.
Vi går ut i iskylan och följer kistan till graven. Jag känner mig rädd men min bror bredvid mig ser trygg och lugn ut och det känns skönt. Vi går fram tillsammans och säger ingenting utan lägger våra handbuketter på kistan, släpper ner dem, sedan gråter jag mer hos min flickvän. De andra gör samma sak med sina handblommor, det är fint, det är respektfullt och omtänksamt. Min faster säger tokigheter. Det gör hon alltid. Det är hennes grej.
Sedan begravningsfika och det är trevligt. Vi pratar lite om min pappa, min mamma säger några saker, hon gör det jättefint, säger att han var stolt över mig och min bror, och att han nog aldrig riktigt haft en genuin livsvilja. Det är sant så, jag vet det.
Det var det. Ungefär. Och jag är fortfarande ledsen, fortfarande "känslig" och tänker fortfarande på honom mest hela tiden. Men jag är förvånad över att hans död drar upp så övervögande positiva tankar. När jag är ledsen är det nästan uteslutande för att jag minns hur fin han var. Hur bra vi hade det många gånger. Hur mycket kärlek många människor känner inför honom - trots allt.
Det är fantastiskt att han förmått fortsätta vara avhållen så mycket. Trots sitt missbruk, sina dumheter och sitt ibland idiotiska agerande. Jag är stolt över det.
Bilden på min pappa är tagen 1963. Då var han precis lika gammal som jag är nu. Stilig var han, tycker jag.
