Ett år sedan pappa gick bort

I dag är det precis ett år sedan min pappa dog. Jag vet inte vad jag ska skriva om det. Men något vill jag skriva.

Det känns som att det var länge sedan, snarare än alldeles nyss, trots att tiden - ett år - gått så snabbt.

Jag anpassade mig snabbt till den nya verkligheten, där han var död, även om jag tänkte på honom varje dag och faktiskt fortfarande tänker på honom varje dag. Inte så mycket att jag går och saknar särskilda saker, vi sågs ju inte så mycket utan pratade mest i telefon då och då. Men jag tänker på honom och hur han mådde och hur jag mådde och hur jag mår nu i relation till då och hur märkligt omtumlande vedervärdigt det var att behöva få veta att man överlever också sin pappas bortgång. Jag ville aldrig veta om det var något jag klarade av. Nu vet jag. Ja, jag klarade av det, jag gick inte under. Vad ska jag med den informationen till?

Jag tänker på honom och jag tänker på att jag vet att han var stolt över mig, inte minst den sista tiden var han stolt.

Nu när det gått ett år sedan han dog har jag i allra högsta grad insett att döden inte innebär ett försvinnande. Långa stunder har han i stället varit mer närvarande än någonsin de senaste tolv månaderna.