Klipparnas stad

I dag skriver Emelie Thorén om våndan över att eventuellt bli en klippare.

"Klart jag köper, nu när tillfälle ges. Ombildningen sker ju vara sej jag vill eller inte. Och visst hade jag kunna hyra av den nybildade föreningen, antar jag. Men jag greps med i den allmänna jubelkänslan och min vänners "hallå! klart du ska köpa!". Och så vidare. Jag bara KÄNNER inte den här klipp-känslan? Jag får ändå en tvåmiljoners-skuld, oavsett vad jag "tjänar" ju. Och om jag säljer, så är jag ute ur hyresmarknaden? Måste köpa ny, dyrare lägenhet? Den här vinsten kommer liksom aldrig hamna i min ficka, det är bara hittepå-pengar?"

Även Clara Fröberg skriver kort om detta. Även hon har, utan att ha bett om det eller haft så mycket egentlig valmöjlighet, tryckts mot bostadsrättsinnehav.

(ser nu att också Johanna Ögren skriver om detta och har avstått av trygghetsskäl, utifrån sitt eget resonemang.)

Jag bor ju i hyresrätt och älskar formen, älskar allmännyttan som fenomen och hatar den stockholmska bostadsmarknaden som den utvecklas. Dessutom ser jag ju inte någon vinst varken personligen eller samhälleligt i att bankerna blir Sveriges stora hyresvärdsjättar i stället för det gemensamma. Men jag fattar ju problemet att avstå från en ombildning. Jag skulle inte direkt må dåligt över den situation som till exempel uppstod för en vän. Lägenheten ombildades och vännen sålde den snart för att bli sambo i en annan bostadsrätt. Från köp med lånade pengar till efter försäljning kvarstod en nettovinst på åtskilliga hundra tusen. På mindre än ett år, typ. Det där händer många stockholmare nu och det är exakt det där problemet som Lars Ohly faktiskt påpekade i sitt Almedalstal när han sa att "de förändringar vårt samhälle gått igenom försvårar för den som vill leva solidariskt". Vi bygger system och förändrar infrastruktur och ägande på ett sätt som inte har solidaritet inbyggt. Det finns alltid möjligheter för den som har det gott ställt att vara solidarisk efter eget huvud men systemet som sådant påbjuder motsatsen.

En förutsättning för att det ska kunna hända många stockholmare just nu är också att det inte händer alla. Dessutom är klippet bara tillgängligt de utan betalningsanmärkningar, med god ekonomi eller mammapappaborgenärer och möjligheter att gå in med insatser. Det vi säljer ut när vi skapar klippare är också det vi tidigare ägt kollektivt, lätt att glömma, det som vårt arbete och våra skattekronor gett oss möjlighet att inneha tillsammans. Sen säljer vi till såhär vansinniga priser.

Jag kan inte kräva av någon att de vägrar ombilda en hyresrätt till en bostadsrätt och jag kan inte heller lova att själv aldrig bo i bostadsrätt. Den enskilde är svår att med fog ställa mot vägen och avkräva privatsolidaritet av, när "alla andra" springer åt motsatt håll. Vi är trots allt alla en del av samma samhälle och det är omöjligt att inte alls dras med i den riktning massan rör sig.

Därför är det ett samhälleligt snarare än privat problem att vi får chansen att bli "klippare" och vinnare i bostadslotterierna. Flyttar Emelie Thorén i protest går pengarna bara i stället, snart, till den hon byter lägenhet med eller den som flyttar in efteråt.
Det är knepigt det där och det enda sättet är att ändra systemet inte att bara ändra våra vanor som enskilda stick i stäv med samhällsförändringen.