Man skulle kunna utvisa alla kriminella huliganer?

På inslag.se skriver Peter Santesson ett långt och välformulerat inlägg om vad han beskriver som en urspårad och havererad debatt om invandring. Och i någon mån har han rätt, för tonläget är högt och ilskan tar ofta överhand, det blir rasande utfall när vänstern reagerar på högerns många gånger grumliga och extremt misstänkliggörande retorik i debattartiklar, panelsamtal, radiodiskussioner och annat.

Det är inte heller konstigt att många, inte minst jag (kanske i synnerhet jag och några till), i det närmaste exploderar när man ser precis den utveckling man varnat för och befarat i och med sverigedemokraternas frammarsch bli verklighet på exakt det sätt man - jag, vi - fruktat.

Nyanserna blir färre och där har Santesson en poäng i att det ibland blir ett primadonnabeteende, en sårad och moraliskt överlägsen vänster (ja, jag pratar om mig själv också) som svingar vilt mot en insinuant höger ointresserad av att ens reflektera kritiskt en sekund över sin egen roll i skuldförskjutningen och problemformuleringshaveriet.

För vad vi alla borde vara överens om, om vi inte är främlingsfientliga, är det enkla påståendet att främlingsfientlighet inte växer fram utan att vi ändrar vår syn på och hur vi pratar om invandraren, utlänningen, flyktingen eller muslimen. Det är en självklarhet.

Så att orden, anslaget och hur argumentation förs, att vem som skuldbeläggs spelar roll, det är odiskutabelt - den som avfärdar detta helt har jag svårt att relatera till. I alla fall om man tror att kommunikation alls är en del av ett samhälle.

Så varför ska man då inte "få" prata om kulturella orsaker till brottslighet undrar sedan tidigare Johan Lundberg, Paulina Neuding, Per Gudmundson och flera högerdebattörer med dem. Peter Santesson ansluter sig till frågan, med en bredare jämförelse:

"Kulturella orsaker till brott (och en väldig massa annat) diskuteras för det mesta utan att det väcker särskild ilska. Polisvåld, fotbollshuliganer och klotter är fenomen som man försöker begripliggöra bland annat med begrepp som kåranda, gängkultur och ungdomskultur. Det är inte speciellt märkvärdigt. Brott begås i ett socialt sammanhang, och vi tänker oss att attityder, normer och förväntningar som finns i den sociala miljön också påverkar sannolikheten för att individer beter sig på ett sätt snarare än ett annat."

Och Santesson har rätt i sak. Detta diskuteras. Frågan är vad det berättar för oss, egentligen? Hur kan man applicera detta på "invandrares brottslighet" till exempel? Hur legitimerar detta att vi angriper problemet med invandrares brottslighet på premissen att invandringen som sådan är orsaken?

Fotbollshuliganismen är väl ett utmärkt exempel. Lika fel som det är att söka orsaker i fotbollen som fenomen, lika fel är det att söka förklaring i begreppet "invandrare". På precis samma sätt som oerhört stora folksamlingar och alkohol borgar för brottslighet borgar utsatthet och stora grupper av människor som inte får jobb och på andra sätt hamnar utanför, blir ett "dom", för brottslighet, grovt förenklat.

Och lika lite som vi ska beskylla fotbollen som sport för problemen med att fulla unga män slåss i grusgropar ska vi beskylla rockmusiken för att fulla unga människor våldtar varandra och knivskär varandra när de samlas för att tälta och lyssna på musik på Peace & Love-festivalen.

Vi kan och bör alltså självklart diskutera huliganismen och erkänna våld finns också bland fotbollssupportrar. Men att protestera mot att fotbollen eller supporterkulturen per definition skulle utgöra problemet är inte ett uttryck för en samizdat-kultur utan en protest mot en infantilisering och fördumning, en felaktig formulering.

Dessutom påbjuder en "hyfsad debatt" (något alla alltid efterlyser) större hänsyn när du pratar om en mer utsatt grupp än när du pratar om en grundmurad grupp med makt och självklara rättigheter som inte ifrågasätts. Därför är det alltså lättare och rimligare att prata om "mäns våld mot kvinnor" ur en strukturell (och för all del - kulturell) synvinkel. Män är en grupp med stor makt. Män är inte en diskriminerad, utsatt eller hotad grupp, vars närvaro och varande hänger på en tolerans eller ett välkomnande. Om detta torde vi vara överens även om inte Santesson, Lundberg eller Gudmundson skulle vara beredda att applicera en feministisk analys på det hela. På samma sätt är det lättare att kollektivt tala om och bunta ihop när man pratar om västvärldens ansvar och skuld i världen. Det är helt enkelt relevant att ta hänsyn till position.

Men det viktigaste av allt. Den största anledningen till att jag och många andra blir rosenrasande när vi ser udden riktas mot "invandrares brottslighet", "flyktingar från auktioritära regimer" eller "vissa kulturer" är att svaret på frågan inte går att hitta där. Eventuella samband är inte relevanta annat än för den som vill misstänkliggöra eftersom lösningarna snarare försvåras och situationen förvärras då du tar hänsyn till dessa eventuella mer eller mindre illa underbyggda statistiska indicium.

Ska man komma tillrätta med kriminalitet, förtryck, rasism, antisemitism, islamofobi, våldsbrott, rån, våldtäkter och annat så ska man satsa på bostadspolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildning, jämlikhet, jämställdhet och trygghet. Allt detta är viktigt för hela samhället och i sig själv integrerande. Sen kan man ha olika politiska lösningar på hur man bäst genomför dessa satsningar.

När jag blir förbannad på högern säger jag ofta att de inte landar i några förslag kring de här specifika problemen de vill koppla specifikt till invandrare och det gör de sällan. De pratar om att man "skulle kunna" utvisa alla kriminella invandrare eller stoppa invandringen men tar i nästa sats avstånd från förslaget och landar i ingenting annat än en lös och luddig problemformulering.

Högern svarar med att vänstern inte heller har några lösningar. Men det har vänstern. Vänstern har bred politiska lösningar som man tror löser de här problemen som finns på bästa sätt. Vad högern menar i sin kritik är att vänstern inte har lösningen på problemet om det formuleras exakt så insinuant och felaktigt som högern nu gör. Och det är mycket riktigt. Det ska man inte ha lika lite som Peter Santesson eller Per Gudmundson bör godkänna frågeställningen "har du slutat slå din fru?".