Tre år sedan pappa dog idag

På min pappas begravning, vid kaffet efteråt, sa min mamma att pappa nog aldrig riktigt hade någon egen livsvilja från början och det är väldigt sant. Det var aldrig särskilt viktigt för honom och relationer, kanske framför allt till mig och min storebror de sista 30 åren, var det som gjorde att han tyckte livet ändå spelade roll. Men någon egen livsvilja. Nej, det tror jag aldrig han riktigt hade.

Men han var fin. Underbart fin, känslig och kärleksfull. Samtidigt ansvarslös, egocentrerad och neurotisk. Och en missbrukare i nästan varje dag under hela sitt liv.

I dag är det tre år sedan han dog, när jag fick ett samtal på jobbet och insåg att det var nu eller aldrig om jag ville träffa honom igen, så jag kastade mig på tåget och hamnade i Eskilstuna och fanns vid hans sida. Jag minns det så väl och jag saknar honom så mycket. Det är det enskilt hemskaste och mest svårbearbetade jag varit med om och det rör mig fortfarande regelbundet. Det är precis så hemskt som man tror att det ska vara när man tänker på att förlora en förälder, tycker jag.

Med den enda skillnaden att man överlever. Det hade jag inte trott innan. Men det gör man. Jag ville inte skriva nåt särskilt om det mer än att skriva nåt. Att jag inte glömmer vilken dag det är. Att det fortfarande spelar roll. Att man inte slutar älska någon bara för att de dör. Typ så.

Den här låten är sådär, men jag minns att han gillade den.


Såhär skrev jag för tre år sedan:
21 oktober.
22 oktober.
26 oktober.

Ryggjäveln

Jag måste sura lite här nu.

Jag sprang Hässelbyloppet i dag. Eller, jag sprang än sex av de tio kilometerna som loppet utgörs av. Vilket förstås är anledningen till att jag är förbannad, besviken, skitarg och självanklagande på ett sätt som jag knappt varit sedan jag spelade fotboll organiserat och förlorade viktiga matcher.

Det började ju så jävla bra. Jag laddade upp bra, värmde upp bra, solen sken och jag var inte för kallt klädd som jag befarade, jag kände mig fräsch och på rätt gott humör och sen kom starten. Jag började lite för fort, som man så lätt gör, man dras med, och tappade i relation till täten. Men jag kände ju ändå att jag sprang snabbt och var stark och lätt i benen. Så det var lugnt. Jag visste att det var ett bra tempo. Vid 5 kilometer hade jag mellantiden 24:06 och med den mellantiden skulle jag lätt klara mitt mål, under 50 minuter, och kanske till och med landa på 47-nånting. Men så plötsligt, högg det till i ryggen som av en kniv, eller som att någon klippt av ett snöre som allt hängde på, och jag var tvungen att stanna mitt i steget. Det gick liksom inte att fortsätta. Och det gör mig så jävla förbannad. Och jag kan inte göra något åt det.

Dels för loppet som sådant. Men också för att den stora anledningen till att jag alls började träna var att jag hade så jävla ont i ryggen. Hela tiden, varje natt, varje dag, jag smörjde in mig med skit och åt värktabletter och försökte stretcha och fan vet allt. Självklart var det effekten av ett extremt stillasittande arbete, allmän lathet och klena ryggmuskler. Det hade en kiropraktor förklarat för mig och jag hade ingen anledning att tvivla. Så för ett år sedan började jag till slut träna. Mycket rygg. I februari i år började jag också tycka att löpning kändes som en kul grej att testa. Och jag gillade det direkt. Även om jag har fortsatt träna litet på gym också.

Mycket har hänt sedan dess, jag har gått ner nästan tio kilo och blivit smal igen - som jag alltid varit - i stället för att vara slapp och ha någon slags 30-års-sambokille-mage (jag var liksom aldrig nära att bli fet, bara sådär välståndsvästvärldsnöjd lite för många dagar i veckan) fylld med fredagsmysgodis och passivitet. Jag har fått mer muskler, armar, mage och rygg, utan att se bitig ut (det vill jag inte). Jag har fått ett jävla flås och springer med lätthet en mil, utan att förta mig på en timme och som bäst klockad på 54:20. I dag var jag på väg att göra det på under 50 minuter. Denna utveckling är ju toppen!

MEN då återstår alltså grundproblemet. Att jag fortfarande inte besegrat den förbannade jävla ryggjäveln. Den återkommer. Den ger inte upp, den ska jävlas, jag kunde knappt röra mig i somras vid tillfälle och la snabbt 3000 jag inte hade på en naprapat. Jag gör typ allt rätt, allt som jag ska, jag är aktiv, lätt i kroppen och anstränger mig för att sitta, lyfta, ligga och bete mig på ett hållbart sätt. Men den fortsätter jävlas. Det får mig att vilja slå sönder ölflaskor över någons huvud.

dance me through the panic, til I'm gathered safely in

Jag tycker om att läsa Svenska Dagbladets bostadsmagasin för att det är så vackra hem, underbara hus och lägenheter, fantastiska mattor, stolar, utsikter och balkonger. Men det förskjuter mitt perspektiv. Bara att få den där tidningen varje lördag gör att jag tror att folk har det så där. Att de flesta som det går bra för lever i sjumiljonerslägenheter på Brahegatan eller sextonmiljonersvillor i Stocksund. När jag slår ihop tidningen är jag tillbaka i verkligheten men det berättar nåt för mig, hur lätt det är att sluta sin värld och tappa sitt perspektiv, det tar en sekund, bokstavligen en sekund.

Det är lördag i Hökarängen och jag har ätit min frukost, en smörgås med leverpastej och en med två feta skivor prästost, jag har kollat på Nyhetsmorgon med Håkan Juholt och senare Percy Barnevik, jag har korrläst mina reportrars helgartiklar och jag ska snart börja transkribera en interjvu med Annie Lööf som jag gjorde i måndags och som ska publiceras i morgon. I morgon ska jag också springa Hässelbyloppet med målsättningen att nå under 50 minuter på en mil, hoppas det funkar men det är kallt och jag känner att jag skulle kunna bli förkyld när som helst.

I förrgår var det två år sedan jag slutade röka. Duktigt av mig. Snart är det tre år sedan min pappa dog. Snart, om någon månad, ett år sedan jag och min tjej gjorde slut. Jag läser ikapp lite i bloggen, dagboksmässigt, det är därför jag inser allt detta just nu.

Jag lyssnar på den här.

vaktavlösningen

Lyssnar mycket på den här. Har den på hjärnan hela tiden. Och sämre kunde det ju vara.


Bra saker just nu:
Community, Dexter, Boardwalk Empire och How to make it in America är samtliga tillbaka med nya säsonger. Jävligt bra ju.
+ andra roliga saker.

Dåliga saker:
Både det ena och det andra.
+ andra tråkiga saker.

update

Är sådär trött nu igen. Har sovit otroligt lite den senaste veckan. Tre till fem timmar per natt. Även helgen var sparsmakad på sömn. Men det är sånt som händer.

Är tillförordnad chefredaktör sedan igår och tre veckor framåt vilket såklart genererar en del extra jobb. Men det är kul.

Annars är det inte så mycket just nu. Jag ska springa Hässelbyloppet nästa helg, tanken är att jag ska springa en mil under 50 minuter. Jag tror jag kommer klara det om jag har lite flyt i början. Hoppas.

Förutom tröttheten och en massa annan skit är det ändå just nu, om vi bortser också från hur snabbt det blir mörkare, varje dag, och om vi låter världens förfall skjutas undan lite grann, och ignorerar den allmäna jaha-igheten, en rätt god tid.

Jag träffar mina vänner för lite dock. Trodde detta var ett typiskt problem när man hade partner men det är också ett typiskt problem när ens vänner har partner och alla dessutom jobbar mest hela tiden. Men men. Det är inte så dumt ändå, alltihop.