Jag vill faktiskt fortsätta vara fixerad vid strukturer

Efter att Chris Brown uppträdde på Grammys uppstod en diskussion om hur lämpligt det var att bjuda in honom, han är trots allt rätt nyligen dömd för den minst sagt brutala misshandeln av sin dåvarande flickvän, Rihanna. En första tanke är: Grammys väljer vilka de vill bjuda in och kunde valt att avstå bara för att de inte vill stärka Brown eller ge honom den bekräftelse han möjligen får på att hans agerande är okej eller att han inte behöver reflektera mer över detta. Det finns, om än extremt haltande, paralleller till hur våldtäktsmannen i Bjästa välkomnades i kyrkan på skolavslutningen (dålig jämförelse, jag vet, men det finns några beröringspunkter).

Men diskussionen hamnade inte där. I stället började det väldigt snabbt, på facebook, twitter och i bloggkommentarer handla om att Chris Brown/kvinnomisshandlare/våldtäktsmän/pedofiler (allt buntas ihop) förtjänar att dö och inte borde omfattas av vanliga regler. Man demoniserade och monstrifierade, precis som man gjort år ut och år in i antiintellektuella och spårade samtal. Rebecka skrev ett bra inlägg om detta.

"En sak som jag har tänkt mycket på, och som jag gärna vill diskutera, är sanktioner och straff när det kommer till män dömda för kvinnomisshandel. Samt hur otroligt enkelt det är att moraliskt döma en för dig okänd person (as in han är ingen vän) till ett evigt liv i karantän, och hur komplicerat det genast blir när samma män råkar vara vänner eller bekanta och finns i våra egna kretsar. Och hur det, precis som skammen som omgärdar sexbrott, står i vägen för ett samtal PÅ RIKTIGT. För att kunna ha det måste vi låta de här männen vara människor." skriver hon.

Samtidigt skriver klipska twittrare plötsligt, apropå detta, att de vill hugga kuken av våldtäktsmän med hivsmittade yxor, att man ska hänga ut pedofiler, att man har rätt att veta om det bor en kvinnomisshandlare i ens hus, och att man är antifeministisk om man inte håller med om detta. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om de här åsikterna kom från de röster som vanligen brukar vädra den här typen av retorik: SD:s kvinnoförbund och de högraste högra inom KD. När strukturmedvetna människor plötsligt släpper strukturanalysen totalt blir jag förvånad och lite tjurig.

Dels för att demonisering och monstrifiering och öga för öga-tänk och alltid är ett bakslag. För i min värld bekämpar man all kriminalitet genom att förstå den och förklara den, att problematisera den och leta efter orsaker. Samt utkräva personligt ansvar. För det personliga ansvaret är ju alltid avgörande, make no mistake, du ska stå till svars för det du gör. Men för att bekämpa dem och förhindra att en gärningsman återfaller i brott eller för att se till att antalet nya gärningsmän blir så få som möjligt finns bara en väg: Att alltid kontextualisera och se sammanhangen och strukturerna. Så funkar det, som jag ser det.

Att vissa brott gör en argare och att detta därför inte gäller pedofiler/våldtäktsmän/whathaveyou är inte ett argument. Tvärtom. Själva kärnan i civilisation är väl att den personliga ilskan eller indignationen inte ska diktera villkoren. Rättsstaten ska skydda oss från inte bara andras utan också vårt eget raseri. Typ.

Dessutom är synen på kvinnan som "förstörd för all framtid" eller fråntagen "allt" eller "scarred for life" när hon våldtagits inte heller feministisk från där jag står. Alltså - den enskilda kvinnan kan naturligtvis vara det och det händer förstås hela tiden. Men de allra flesta brottsoffer går tack och lov, trots allt, vidare med sina liv och är i första hand något annat än det brott de utsatts för. Synen på kvinnan som förstörd för all framtid efter ett övergrepp är patriarkal till sin natur. Stigmat är patriarkalt. Visserligen är det fortfarande extremt påtagligt och på så sätt blir kvinnan mer förstörd för livet än hon borde vara, men när vi ger förövaren den vikten i diskussionen att han kan välja att ta eller inte ta ifrån offret "allt" så gör vi honom till en långt mycket mäktigare figur än han bör vara.

Jag är en snubbe som inte utsatts för några övergrepp eller misshandlats av en man och bör därför vara extra försiktig med hur jag uttrycker mig och vilka friheter jag tar mig i en sån här diskussion. Det är jag medveten om. Tidigare har det förekommit diskussioner om ordet "manshat" och HAT över huvud taget, inte minst på twitter. Där har jag tyckt att hatet är rimligt, att hatet är nyttigt och att hatet är förståeligt. Jag delar manshatet, till och med. Men bara när vi inser att det är vanliga män - myself included - som utgör patriarkatet och upprätthåller och utgör strukturen. Inte om manshatet är ett uttryck för att vi vill starta lynchmobbar och kastrera enskilda förövare. Fuck det. Dem vill jag behandla och rehabilitera. Det är mannen som fenomen, maktfaktor och våldshärskare som är värd att hata.

Det slår också fel när folk i diskussionen pratar om att den som hade erfarenhet av såna här saker skulle tyckt si eller så. Det är ju det som är grejen. Det är ju det som är hela problemet. Det är ju det som är själva knäckfrågan. Det är ju det som gör att diskussionen om våldet och övergreppen måste innebära att man lyfter blicken:

Nästan alla har ju erfarenhet av det här.